Göteborgsposten – 8 december 1863, sida 1

Göteborg d. 8 December 1863. Riksdagen afblåstes igår och är således med denna dag 1862—1863 årens riksmöte afslutadt. Mycket godt har af detsamma verkats, det vore orätt att förneka det, men också har den allmänna meningens påtryckning i de flesta vigtiga angelägenheter varit så stor, att ingen representantförsamling gerna kunnat, då regeringen sjelf intagit en så liberal hållning, motsätta sig densamma. Men ännu mycket återstår att göra och det vigtigaste af allt är väl det arf, detta riksmöte ger åt sin efterträdare, nemligen att afsäga sin egen officiela dödsdom. Det är onekligen ett af de bästa minnena, det igår tilländagångna riksmötet efterlemnar, att det icke släckt utan tvärtom, om vi skola vara fullt rättvisa, stärkt våra förhoppningar, att landet snart skall få se den representationsreform genomförd, som det så ifrigt eftersträfvar och — ovilkorligen behöfver. Det skall bli oss en glädje, att då tiden tillåter, kasta en återblick på den nu tilländagångna riksdagens i många hänseende mycket gagneliga verksamhet. Finska landtdagen. Förhållandena i Finland börja nu bli af den natur, att de kunna kräfva uppmärksamhet af en och hvar, som kan finna intresse uti att vilja se litet in i framtiden. Det är ett faktum, att den finska landtdagen hittills icke under ståndsöfverläggningarne sysselsatt sig med de af regeringen framlagda förslagen till åtskilliga inre förbättningar inom landet. Det torde förefalla en hvar opartisk åskådare af situationen helt naturligt, att man undvikit detta, fastän tiden för landtdagens samvaro är ganska inskränkt. Man har nemhigen velat på förhand skaffa sig säkerhet om att grundvalarne för ett sannt finskt konstitutionelt statsskick måtte bli lagda. Bland dessa grundvalar har varit den enstämmiga begäran hos kejsaren om periodiska landtdagar. Det är nu redan en rund tid sedan denna petition blef afsänd till kejsaren-storfursten. Något svar har ännu icke anländt, men ju längre det dröjer, desto större blir naturligtvis otåligheten. Emellertid har man inom stånden framhärdat uti väckande af för finska statens lif vigtiga motioner, och detta fastän kejsaren uti sitt trontal uttryckligen framhållit sin önskan, eller rättare vilja, att han förbehöll sig iniviativrätten. Saken är betecknande, ty den förråder, att omständigheterna i Finland förr eller senare måste komma till utbrott. Kanske skall snart den finska landtdagen, utan något vunnet praktiskt resultat, bli upplöst. Hvad skall följden då bli? Missnöje hos ryske sjelfherrskaren, missnöje hos finska tolket. Kejsaren-storfursten skall naturligtvis framhålla bristen på förtroende hos representationen och söka att urskulda sig hos folket. Skall detta heldre lyssna till regeringen än till de män af representationen, som velat framför allt lägga den grund, hvarå sedan skall byggas, väl ve