Göteborgsposten – 7 december 1863, sida 2

ärknin ar öfver anrättningen blamlades med kritik af de damers drägter, hvilka sutto i de andra logerna. — Ni skulle äta de der små röda — dockhumrarne — ecrivisses, tror jag de kallas; det gör jag alltid. Hvad tycker ni om den hatten? nej icke den — litet mer S: Jacques, major — den svarta med de persikofärgade hak: banden. Jag undrar hvarför de kalla alla claretvinei saint och icke burgundervinerna. Tycker ni att hon som sitter i logen midtemot oss är vacker? Ni tycker vi icke att hon är någonting vidare? jag tycker det inte för min cl. Jag skulle tycka rätt bra om den i den blå sideunklädningen, om icke ögonbrynen vore så tjocka. Mäå.tiden led mot sitt slut, och majoren var fördjupad i stekt kyckling och vattenkrasse, och mrs Lennard skrapade med spetsen af sin sked den inlagda frukten ur det tjocka pastejskalet och satt och lekte, da det vigtiga göromalet var förbi, när Eleanor hastigt steg upp ifrig och med uterhallen undedrägt, lika öfverraskad af en röst från nä. Ista loge, som hon skulle b. itvit om en bomb exploderut bland maltidens öfverlefvor. — Och sen? hade någon frågat. — Jo sen, svarade en karl, hvars röst blifvit hesare joch rossligare i den mån som de tomma buteljerna kring ordförandens knän blifvit talrikare, min pojke har neka mig en liten sedel på tusen franes. Du är för dyr, mir vän, har han sagt till mig, det har blifvit betaldt alldeles tillräckligt. Dessutom var det icke något att tala om. Aha sade jag, är du af den ullen? Du börjar att tröttna vic din bundsförvandt. Han är dig i vägen. Nånå, han ä