Göteborgsposten – 5 december 1863, sida 2

or det ull en oundviklig noavanargnet. fn sadar rklaring tages ej tillbaka; den förbinder Frankrikes a och intressen; den är klar och bestämd; den är criget till våren. I andra kapitlet framhålles, att under de 15 år Napoleon haft Frankrikes regeringstyglar i sin hand, var det städse varit hans politik, att söka hålla krizets gissel fjerran. Fastän autentiska bevis derå föreigga i hans tal, bref, dokumententer och ingångna ördrag, envisas man dock att vilja tillskrifva broronen till den heliga alliansens fånge samma äregiriga saner som denne store härförare; i den af en stor lation utvaldes djupa rättvisa och lojala tankar vill nan under förföriska former frukta en macchiavellisisk furstes snaror. Forgäfves har kejsaren i de krig, iti hvilka han nödgats deltaga, visat den största hofsamvet och oegennytta. Europa afväpnar icke och missroendet till Napoleon III:s politik bibehåller sig. Uafva de europeiska makterna gifvit likadana bevis? Ar 1815 var det bästa tillfälle i verlden, att rättvist rruppera folken i Europa. Makterna togo deremot sundsjukt till sig hvad de kunde, utan att bekymra sig om de revolutionsfrön, som de summanfösta olika olkgrupperna medförde i de resp. staterna. 1815 års ordrag hafva derföre ofta brutits och makterna ha mäst sanktionera förändringarne. Men 1789 års priniper ha öfverlefvat 181 ty de äro en högre rätts samt gemensamma för alla menniskor och nationer. De skola omstörta alla dynastier, af hvilka de envist ornekas, lika säkert som att de åter satt napoleoniderna på tronen. Man förstår numera, att, om på någon punkt i Europa dessa principer systematiskt ingripas i hvad folkens regering angår, de folkgrupper, som lida deraf, rikta blickarne på kejsaren och på Frankrike. Denna omständighet gör just vår nanation så misstänkt hos beundrarne af 1815 års fördrag, och derföre tillskrifvas Napoleon III äregiriga planer-. Grunderna för Frankrikes alternativer: kongress eller krig? äro derföre: de all moralisk kraft Saknande 1815 års fördrag; stormakternas ömsesidiga afundsjuka, som gör, att om en rustar, måste alla de andra för jemnvigtens skull äfven rusta; den europeiska radsförsamling (concert europten) som är tillsluten för alla de regeringar, hvilka af sitt geografiska läge äro nödsakade, att röra sig inom området för inflytandet af de fem stormakterna och lefva i ständig fruktan; det ständigt förorättade Frankrike, emedan 1815:s fördrag uppgjordes emot det; den ständigt hotade europeiska freden och de folks rättmätiga sträfvanden, hvilka påräkna och äro berättigade att påräkna Frankrikes understöd; makternas ovilja att ausluta sig till oss i fredliga inblandningar, emedan de befara någon plan till Europas omgestultning genom kriget, endast i ändamål att förstöra vårt område och försvaga fastlandsstaterna. Författaren säger i 3:dje kapitlet, att Napoleon kunnat förr hålla detta språk och begagna sig af revolutionen, för att ge det större kraft, men han ville tillvinna sig furstarnes vänskap och folkens kärlek, på det de måtte vara beredda att i det gemensamma lugnets intresse med honom erkänna de förestående farorna och nödvändigheten af ömsesidiga eftergifter. -En herrlig dröm, som de med anledning af Polen öppnade, strandade forhandligarne, gjort om intet. Kejsarens senaste tal och inbjudning vittna om hans fasta beslut, att slutligen vilja bli qvitt ett tillstånd, som hvarken är krig eller fred. I fjerde kapitlet betonas, liksom i Napoleons trontal, att det måste bli klart, huruvida det finnes några hemliga planer, som sky solens ljus; att man slutligen måste sc, hvar faror och hjelpen derför ligga. Antagandet eller förkastandet at kongressen skall kasta ljus häröfver. I femte kapitlet säges att Frankrike, då basis för kongressens arbete fastställts, skall gifva signalen till afväpning, men en allmän sadan gör territoria och gränser nödiga, hvilka endast omfatta assimilerade eller till assimilering möjliga folk. Kejsaren kan likväl icke närmare uppställa så ömtåliga frågor, och det är tydligt, att om makterna blott vilja sysselsätta sig med frågor, som för ögonblicket framkalla en förveckling, skola de hvarken fästa afseende vid kejsarens tal af d. 5 nov. eller bref. Hvad än måhända, skall Frankrike göra sin pligt. Men kan ej Frankrike frukta, att den (under kongressfrågornas förberedande) genom utbyte af noter och cirkulärer tillbragta tid skall tjena till att bringa till stånd emot det tillräckligt fasta koalitioner, hvilka skulle ha till resultat, att man skulle hofligt förklara Frankrike, hvars förslag äro ridderliga, menniskovänliga, men vutförbara, att 1815 års fördrag ega full lifskraft, att den europeiska konsert, som Frankrike ville bräcka, för att bringa till stånd en annan, hvari det med staterna af andra rangen skulle föra pr iet, är besluten, att i alla delar upprätthålla de fördrag af 1815. nvilkas reform den icke sjelf framkallat eller sanktionerat? Kan man icke beräkna, att denna koalition skulle ha till ändamål, att tvinga kejsaren till en för vår värdighet kränkande overksamhet; att förmå de inre partierna vända Frankrike bort från hans dynasti; att tvinga Napoleon III att i en sista kamps intresse öfverallt kalla revolutionen till hjelp för sin arme; att vid Rhen bringa honom i en likartad ställning med den som framskjutits mot honom vid Mincio; att tvinga honom med alla krafter rusa på koalitionen, i det han proklamerar principer, hvilka han alltid visat tillbaka, i det han kränker Frankrikes a och intressen, utan att lemna bakom sig glansen från segrarne vid Magenta och Solierino? Man må betänka sig väl! Det utvalda hufvudet för en nation om 40 millioner vänder sig ej förgäfves till den civiliserade verlden. En statsman med kejsarens snille föraktar hjelpmedel utan storhet och frimod och låter ej fånga sig i en föråldrad diplomatis nötta maskor. Om stormakterna icke vilja eller kunna komma öfverens och göra kongressen vanmäktig; om de stänga eller låta stänga den enda väg, som förer till freden ; om de af egensinne vilja upprätthålla en sammanstörtande forntid och beträda den väg, som förr eller senare leder till krig, så ha Frankrike och kejsaren ett afgörande intresse af att kriget försiggår, innan det intryck utplånats, som talet af d. 5 nov. gjort på folken. Vill förnuftet liksom politiken, att man till nästa vår skall förklara krig för krigets skull? Från franska gränsen skrifves till Köln. Zeit., att det intryck, som Englands tvära vägran till kongressinbjudningen utöfvat, öfverstiger all förväntan. Kejsaren skall befinna sig i ett upprört tillstånd, hvilket bildar en märklig motsats till hans annars vanliga lugn. Det tros att franska regeringen kommer att skarpt svara England och förklara detsamma, att dess vägran att deltaga i kongressen hotar den europeiska freden, hvarföre det skall drabbas af största ansvaret. Förhållandena till. Österrike kallna alltmera. Deremot underhälles en liflig depeschvexling med itali