ö Han räsonerade som många min räsonnera under liknande förhållanden. IIan hade blifvit bedragen af en qvinna, följaktligen voro alla qvinnor i stånd att bedraga. Jag tror icke att Främlingen hyste mycket förtreende för grefvinnan eller hade mycket god tanka om Charlotte, och de bästa mäån i verlden äro böjda att dela de åsigter, som mrs Hallers man hade. Det förekom Eleanor mycket eget att hon skulle bo hos en qvinna som Gilbert Monckton fordom älskat. Det var nästan som om någon stigit upp ur grafven, ty hon hade betraktat den gamla historien, hvarom sqvallret i Iazlewood gifvit henne något begrepp, såsom något, hvilket hörde så helt och hållet till det förflutna, att hjeltinnan i romanen nödvändigt måste vara död. Och här var hon lefvande och glad — hon, hvars största oro var en obestämd fruktan för tillväxande fetma förorsakad af de franska middagarna. Här var hon — sjelfva motsatsen till den föreställning, Eleanor gjort sig om det trolösa föremålet för Gilberts kärlek, en vanlig, I godlynt, vacker, medelålders qvinna. (Forts.)