Göteborgsposten – 3 december 1863, sida 2

förskräckelse, när en dame lät anmäla sig — en engelsk dame — och innan jag hann bestämma om jag ville vara hemma eller icke, störtar Louisa Lennard in mycket dammig och skrynklig, ty hon var nyss anländ, och på den tiden gick naturligtvis ingen jernväg till Lansanne. Saken var den, min kära miss Villars, att Fredriks tystnad, som jag tagit för resignation, var raka motsatsen. Louisa hade fått veta att jag skulle gifta mig och hade skrifvit om det till sin bror, och hennes bror hade hållit på att bli galen, och då han redan sökt permission för sin dåliga helsas skull — han hade lidit mycket af klimatet — så ställde han om att han genast fick resa från Malta. Han och hans syster hade lyckats öfvertala sin rika ogifta tante, som höll mycket af Fredrik, och som efterlemnade åt honom alla sina penningar för några dagar sedan, att resa med dem begge till Schweitz, och nu hade de kommit dit med den rika tanten, som var mycket trött af resan, och som icke hade den ringaste aning om att man begagnat sig af henne för ett hemligt ändamål. Hvem som helst — till och med den mest hårdhjertade varelse — skulle ha blifvit rörd af en sådan kärlek, och för ögonblicket glömde jag min fästmans ädelmod och lofvade den entusiastiska Louisa, som verkligen var själen i allt, att möta Fredrik den qvällen, om också bara för tio minuter. Det förstås att jag icke sade henne att jag skulle stå brud dagen derpå. Det kunde icke komma i fråga, derföre att jag var rädd för henne, som var mycket fästad vid sin bror, och som hört mina högtidliga löften i trädgården i Bath, men menniskorna på hotellet sqvallrade