Göteborgsposten – 3 december 1863, sida 2

bå deras förargliga sitt om det för henne. Följden blef utt när jag mötte Fredrik i katedralens portik, medan pappa ch min fästman sutto och tömde sina glas efter middasen, han betedde sig riktigt hemskt. Jag kan inte beskrifva det uppträdet. När jag tänker bå det, förekommer det mig som eu dröm — faslig brådska, buller och förvirring. Fredrik sade att han rest från Malta enkom för att framställa sina anspråk på min hand och kallade min fästman en baron betäckt med guld och juveler, efter balladen om Alonzo den tappre, som han brukade läsa upp, när han var i skolan. Och då jag såg den stackars käre gossen igen tycktes mitt hjerta, som alltid tillhört honom, tillhöra honom mer än någon; och då Louisa som var mycket bestämd af sig, ansatte mig och kallade mig snål och trolös och bedräglig, och då Fredrik föll på knä i den kalla portiken och steg upp, så snart den, som visade katedralen såg bort åt oss, visste jag knappt hvad jag sade eller gjorde, och Fredrik utpressade af mig löftet att jag skulle rymma med honom och Louis: samma afton och gifta mig med honom så snart vi kunde finna någon, som ville viga oss. Jag kan icke beskrifva den fasliga natten; det är no; att säga att jag rymde utan den ringaste packning, och at Fredrik, Louisa och jag hade en ryslig resa — nästa hela vägen på diligence, och att vi höllo på att skaka ihjäl på vägen mellan Lausanne och Paris, der Fred me tillhjelp af några engelska vänner lyckades att förmå e protestantisk prest att viga oss i den brittiska konsuln hus efter många svårigheter och mycket uppskof, hvarun