Göteborgsposten – 2 december 1863, sida 3

kättegångsoch Polissaker. Poliskammaren. Sistl. Lördag vid middagstiden blef arbetskarlen Qvists hustru, boende i huset N:o 14 i Majornas b:te rote, vid Rosenlundsvägen så våldsamt öfverkörd, att hon fick flera skrubbsår i ansigtet och måste i sanslöst tillstånd hemforslas. Enligt inlemnadt läkarebetyg kunde hon ännu ej vid polisransakningen härom i Mändags personligen närvara, utan fördes hennes talan af mannen, som förklarade att hustrun företrädesvis klagade öfver smärta i bröstet. Den som varit ållande till olyckan, hemmasonen Edvard Pehrsson vån Hisingen, hade in lt sig och urskuldade sig dermed att hans häst blifvit skrämd af några förbigående pojkar och att han omöjligen kunnat få håll på kreaturet. Saken uppsköts i afvaktan på hustru Qvists personliga tillstädeskommande och utrönande huruvida några inre skador vid olyckstillfället blifvit henne tillfogade. — Sistl. Lördag köpte värdshusidkaren J. Nilsson, boende i huset N:o 57 af Majornas 2:dre rote, på Kungstorget ett fall fläsk af landtbrukaren J. P. Pettersson fran egendomen Stora Haga i Molla socken af Elssboras län. Vederbörligen betaldt hemsorslades det kopta fläsket och man skred till dess sönderstyckande. Men detta hade sig ej så lätt. Man karfvade och karfvade, men flika gerna kunde man försökt sin knif på en rhinoceros. Svinkreaturet var nemligen jen sargalt, till hvars seghet man kan sluta deraf, atv ett vid polisförhöret i Mandags sorevisadt stycke af svålen höll närmare en balf tum i tjocklek och visade sig totalt ogenomtränglig för knifven. Genom sitt ombud, f. d. stationskarlen Gustafsson, lät Pettersson förklara det han egentligen ej hade med saken att skaffa, då fläsket i hans frånvaro blifvit såldt af hans dräng. Nilssons ombud åter berättade det drängen, då köpet uppgjordes, aldrig nämnt ett ord om hvad slags gris svinet egentligen var, och yrkade köpets återgående. Det försmådda djuret förvarades, enligt hvad ombudet uppgaf, på en sval vind för att ej angripas af förruttnelse, hvllket dock tyckes vara föga att befara då det har en så dugtig svinpels på sig. Saken uppsköts och Gustafsson, som målsman i saken, ålades att äfven taga hand om svinet. — Drängen Gustaf Adolf Olsson från Kallebäck var i Måndags uppkallad till polisen emedan han för ett par dagar sedan på gatan otversallit och slagit gossen Gustaf Justus Hansson. Deune berättade att han jemte en annan pojke befunnit sig på gatan då Olsson körde förbi. Pojken hade dervid yttrat till Olsson: -hvarföre kör du så, din bondracka? Olsson hade känt sig ärmad öfver fragan och hoppat ur Pojken hade likväl ej funnit för godt att nvänta Olsson, utan tagit till benen, lemnande sin vän i sticket och denne fick ock svaret på den ohöfliga frågan på örat och det så, att han stöp omkull på gatan. Olsson åter pastod sig aldrig lagt sin hand då Gustaf Justus, hvarföre målet för vittnens inkallande uppsköts. — Från arbetskarlen Carl Jansson bortstals sistl. lördags afton en summa af 9 rdr i bodkammaren till enkan Johanssons handelslokal vid Kusttorget. Jansson hade nämnde afton trött och sömnig kommit hem från arbete på en haverist, hvilket sortgatt natt och dag, hvarföre han begärde och erhöll tillständ att hvila ut litet i bodkammaren. Jansson somnade med sin förtjenst på fickan, men vid uppvaknandet var den sin kos. Den enda person, som varit inne hos honom, var arbetskarlen Axel Patrik Nordgren, och bodbetjenten på stället hade särskilt lagt märke till att Nordgren visat sig särdeles öm mot den slumrande vännen. Saken anmäldes genast och Nordgren anträffades kort derefter, men nekade till all kännedom om penningarne — dem hade Jansson helt säkert sofvit bort. Han togs emellertid med till polisvakten, der han efter hardnackadt nekande vidgick tillgreppet och sade sig ha lemnat de stulna penningarne till sin fästeqvinna, Sofia Svedberg. Man förfogade sig derföre till deras gemensamma bostad i huset n:o 75 af Majornas 3:dje rote, meu Sofia var lika okunnig om penningarne som hennes Axel och oaktadt undersökning kunde de ej finnas. Då Nordgren emellertid fortfor i sitt påstående det han lemnat penningarne till Sofia, samt sagt henne att de voro stulna och derföre borde gömmas väl, fortsattes undersökningen och 8 rdr 50 öre af de stulna penningarne anträffades slutligen såsom kärna i ett nystan bomullsgarn. Förhör om tillgreppet hölls igår i poliskammaren, hvarvid Nordgren vidhöll sin bekännelse om tillgreppet samt sitt påstående att Sofia afvetat det penningarne varit oärligen åtkomna. Detta åter bestreds af henne. Nordgren hade kommit hem och lemnat henne penningarne och äfven bedt henne förvara dem väl, men hon hade dervid endast trott att han afsett penningarne för hyran och ansett att de som hyst gods varit bäst i förvar. Hvad beträffar hennes i början visade okunnighet om hela saken förklarade hon, att hon vid polisens ankomst blifvit så ultererad att hon tappat minnet. Enligt de upplysningar som gåfvos var det dock ej första gången hon eller Axel sett polisen under ögonen. Poliskammaren hänvisade målets vidare handläggning till Säfvedahls häradsrätt och Nordgren återvände till cellen, hvaremot Sofia Svedberg, som har barn att vårda tilläts att vistas på fri fot. — Manspersonen Anders Kullberg hade sistl. måndag fått sig en liten florshufva och derunder fallit på det orådev att nedbryta grenar från träden i Kungsparken. Af denna anledning var Kullberg till igår inställd i poliskammaren, der han bestred båda delarne af angifvelsen. Han hade blott fått lust att klättra litet i träden, men detta hade skett så nätt och behändigt att ingenting dervid gått sönder. Saken uppsköts således för vittnens hörande. Efter hvad man ville veta lär mannen ha någon liten släng af predikosjuka, derunder han klänger upp i ett träd eller något dylikt och derifrån håller föredrag till en menighet, som vid dylika tillfällen sä I samla sig.