Göteborgsposten – 30 november 1863, sida 2

bladet sager: England har intet att vinna på kongressen, säger Times. Detta är tydligt och uppriktigt. Sedan fjorton dagar tillbaka bemödar sig citybladet om att uppställa premisser och resa argumenter, för att komma till denna kategoriska slutsats. Mera bestämdt än politiskt, vill kabinettet i S:t James, om man tår döma af Times förklaringar, icke inlåta sig på något, hvad det än må vara, innan det väl undersökt, om det kan vinna på saffären, och beräknat, huru stor del det skall kunna få af vinsten. Det idkar dubbel politik, drager vexlar på sin diplomati och taxerar den allmänna rätten. Har England något att vinna derpå, att 1818 års fördrag fortfara eller upphöra att bestå? Det är frågan. I skötet af det element, som tyckes isolera det från det öfriga Europa och hvilket fordom var dess rike, kastar det en forskande blick på de båda kontinenterna och frågar sig sjelf, hvad det skulle kunna vinna derpå, att folkrätten blefve respekterad och att Polen ej mera blefve så grymt pinadt; hvad det skulle kunna vinna derpå, att nationalitetsprincipen — för att tala dess språk — hädanester upptages i räkninsgen uti de olika ländernas politiska öden, på satt ordningen, understödd at en klok frihet, blefve återupprättad öfverallt i Europa under förhällanden, lämpliga att tillförsäkra det en I varaktig fred. Och det ser ej någon positiv svinst, ingen siffra att draga ur dessa frågor. Det har intet att vinna. : Tvärtom, det har allt att förlora af en sförändring i statu quo. På andra sidan Atlanten strypa amerikanarne i nord och söder hvarandra sedar mer än tvenne år tillbaka uti en brodermördande kamp. Inbjudet att med Frankrike ingå i en bemedlande verksamhet, vägrade England, ty det hade intet att vinna derpå, latt detta utödningskrig upphörde. Så länge sdet varar, skall det sälja sina vapen, sin ammunition, sina fartyg åt än den ene, än den sandre af de båda krigförande partierna; det skall ha monopol i hänsyn till handelstransporterna, emedan intet bolag mera vågar åtaga sig assurans å de fartyg som bära den amerikanska flaggan, och när det skall uppgöra kontot, skall det finna, att det vunnit mera på dessa transporter och leveranser, än sdet förlorat genom bomullsbristen. Polen -har det rätt att intervenera, men det har ingen skyldighet dertill; en beqväm ordvänning, genom hvilken lora Palmerston besparar sig mödan att, med de andra makternas aktiva medverkan, rycka polska nationen från dess bödlar. ti Italien hade det all fördel af att uppägga de befolkningar, som fullkomligt be friat sig från sina upphetsningar; men det hade ingenting att vinna af att bispringa dem i farans stund. Det förklarade sig hvarken vilja uppoffra en soldat eller en shilling. I dag, efter det framgång vunnits, vill det gerna gifva den italienska saken sitt moraliska stöd. -Må lugnet störas på hvilken punkt i Europa som helst, må civilisationens eller mensklighetens sak hotas, och det skall med tillfredsställelse se branden tändas, kriget flamma upp, för att i ett lämpligt ögonblick ställa sig på den starkastes sida, skynda till segrarens bistånd, begagna sig at den besegrades svaghet och förvirring, för att erhålla en hamn, någon strategisk punkt, eller för att upprätta en at dessa ryktbara koldepoter, till bvilka det så gerna vill förbehålla sig privilegium. Times har också skyndat sig att tillkännagifva, det England önskar bibehållandet af 1815 års fördrag, att det ej har någon reklamation att göra, någon eröfring att legalisera, och att det är troligt, att grefve Russells svar på kejsarens bret skall bekräfta dessa invänningar. Men är det verkligen för England eller engelska kabinettet, som londonerbladet gör sig till organ i denna förklaring? Är denna fullt öfverensstämmande med den engelska nationens mening? Vi tro det icke. Emellertid, hvilken åsigt vi än må hysa om den engelska politikens system, är det dock klokare och försigtigare, att afvakta svarets ankomst, innan man gör sig ett bestämdt omdöme ang. engelska kabinettets beslut och den roll, som kabinettets beslut och den roll, som England är kalladt att utföra i de stora händelser, som förberedas i Europa. Nu föreligga uppgifter om att alla stormakterna vägrat ingå på kongressen, om icke kejsar Napoleon på förhand bestämmer diskussionspunkterna. Uti Italien glädjer man sig deröfver och talar om intet annat än krig. Kossuth, Tärr och Klapka hafva ofta sammanträde med regeringsmedlemmarn, eoch det tyckes vara utan tvifvel, att vi inom kort äfven skola hafva en — ungersk fråga, liksom äfven den venetianska snart skall träda i förgrunden. Underrättelserna från Polen äro bedröfligare än någonsin. Skräckväldet rasar med