Göteborgsposten – 28 november 1863, sida 1

för att hitkomma, tro vi dock att de älskliga och omtyckta dansöserna, systrarne Price ej skulle hafva något emot att hedra vår stad med ett besök. Under veckan har Konstföreningens fjerde exposition för året varit tillgänglig för allmänheten i den vanliga lokalen i Börsen, men deremot har Göteborgs Museum under hela veckan hållits stängdt för besökande. I dag är sista dagen som taflorna å Börsen äro exponerade och i morgon öppnas åter Museum; det går ju bra ihop. För de taflor som Konstföreningen denna gång utstält har redan förut i denna tidning redogjorts. Samlingen är i qvantitativt hänseende ej synnerligt riklig, men erbjuder likväl flera verkligen vackra taflor. Först ställa vi Gudes mästerliga Ålandskap från Wales, återgifvet med den naturtrohet som gjort denne konstnär så ryktbar, och derefter torde en holländsk marin at Alb. Berg komma i ordningen. På genretaflor är expositionen temligen vanlottad, dock märkes en liten älsklig skizz af Wallander: Delsbo-jänta, hvilken tafla lär komma att härstädes bortlottas, samt en fint utförd genre af Eskilsson: en samiljscen i Dalarne. Då för några år sedan hr Eskilsson, redan då hunnen ett långt stycke in i mannaåldern, genom några konstgynnare härstädes, bereddes tillfälle att begifva sig till Dusseldorf för att studera målarekonsten, kunde man väl knappast tro, att döma af de alster han dittills presterat, att han skulle hinna den konstnärliga utveckling han nu uppnått. Men der ser man exempel på huru konstnärsgnistan ej låter förqväfva sig, om den också länge af omständigheternas makt tvingas att ligga dold under askan. — Skälet hvarföre museum hållits stängdt ha varit det, att golfven i expositionslokalerna blifvit bonade. I fjol voro de försedda med hampmattor, men man fann då att desamma drogo till sig mycket dam, hvilken de, i förtreten öfver att af de omilda menniskorna utan skonsamhet trampas under fötterna, utspridde i rymden igen, till stort mehn för de utstälda artiklar, som ej förvarades i glasskåp. Den företagna förändringen är sålunda, som man finner, särdeles ändamålsenlig. Sedan ett par veckor har på stadens gator observerats ett högst besynnerligt litet åkdon, hvilket utan någon synlig dragare färdats framåt. Vid närmare påseende har man funnit åkdonet vara ett medel för en krympling, som blifvit född till verlden utan de för en vanlig välskapad menniskas fortkomst nödiga kroppsdelar som kallas ben, att färdas från ett ställe till ett annat. Under kärran bänger ett litet knyte hvaruti förvaras ett ackordion, på hvilket krymplingen, sedan han väl hunnit rulla sig in i en gård, utför en erbarmlig musik. Det låter lätt tänka sig att den stackaren ej skall ha kunnat gå synnerligt långt på konstnärsbanan, också begagnar han instrumentet endast såsom ett medel att väcka folkets uppmärksamhet, till ett slags bettlande i toner. Detta lyckas, och man ger gerna en slant, kanske dock icke så mycket för den olyckliges egen skull -— karlen ser förresten både välfödd och belåten ut — som sför att slippa den upprörande anblicken af hans person och höra den infernaliska musiken. Med kännedom om den stränghet hvarmed tiggeri af polisen enligt lag borde beitras, måste man förvåna sig öfver att något sådant som denne krymplings kringrullande på sstadens gator och gårdar kan vara tillåtet. Är han, hvilket väl är troligt, i behof af hjelp, torde säkerligen genom fattigvården inom den kommun han tillhör sådan kunna beredas honom. — En annan icke mindre upprörande anblick företer ett kringvandrande akrobatsällskap, bestående af en förare, hvilken på ett genomfalskt positiv vefvar musik, samt strenne små barn, af hvilka det äldsta tyckes vara en tio år och det yngsta ungefär sex, med svarta, vildt fladdrande lockar, och iklädda trikåer hvilka en gång i tidens början måhända varit hvita. De stackars barnen gå ur gård i gård och utföra på en smutsig mattvit sina ovolutioner hvarefter de, allt under sdet djurplågaren dernere på gården fortfar smed sin infernaliska musik, skickas upp i våningarne för att emottaga lönen för den fröjd de beredt dess beboare. Äfven här ger man måhända sin slant för att slippa den vedersstyggliga anblicken, men hvarje sådan slant är endast — vi kunna ej kalla det annat — ett hyende under lasten. Se här åter en sak för polisen att blanda sig uti och förebygga. Vi behöfva ej fördjupa oss i funderingar öfver hvad öde som förestår de stackars barnen, af hvilka tvenne, måhända alla tre, lära vara flickor; reflektionerna göra sig sjelfva. Vi hade väl ännu ett par saker att rikta polisens uppmärksamhet på, men uppskjuta dermed till nästa gång. -Min fot lustvandrar — Och stjelper troner; Och Alexandrar, — E — — — — —— ns — — —