Göteborgsposten – 27 november 1863, sida 2

Majoren och hans hustru gingo in i sängkammaren och började packa in sakerna. När ställningen blef mycket förtviflad, togo de sin tillflykt till Eleanor som sista resursen, och hon gjorde hvad hon kunde, för att bringa något liknande ordning i förvirringen. Denna verksamhet upptog tiden till kl. sex, då majoren tog på sig rocken och satte slg att äta middag. Men till och med under middagen, hvilade icke tillrustningarne helt och hållet, ty då och då, när det var ett litet uppehåll i måltiden, hoppade mrs Lennard upp från bordet och sprang in i nästa rum med sin arbetslåda, skrifställ eller något annat, som stod på kaminhyllan eller på något af borden framför sofforna. Än var det en bok. än en pap ersknif, en fingerborg, en sax, en penntorkare eller ett vaket kuverter. Och derefter skyndade hon tillbaka till sin plats innan uppassaren åter kom in i rummet och försökte se ut som om hon ej rört sig ur stället. Majoren arbetade emellertid oafbrutet med sin knif och gaffel, och såg upp från sin tallrik, blott då han skulle ser vera sin hustru och Eleanor något. Omsider var allt i ordning. Ådresserna voro fästade på koffertarne och kappsäckarne. En kanarifågel, son tyckte om allt slags larm och oreda, och som varit plåg. samt högljudd hela eftermiddagen, inpraktiserades i der nya metallburen, som mrs Lennard köpt. En liten vresig svartbrun gräfsvinshund, som tillhörde majoren, försågs med halsbandet, hvilket knäpptes väl. Eleanor och mr: Lennard togo vå sig hattar och schalar; majoren gjorde sig jättelik genom att taga på sig en grof öfverrock, en skotts!