Göteborgsposten – 27 november 1863, sida 2

och dyraste äro de billigaste — i längden. Denna lär hade majoren alltid följt, och den hade ofta fört honom fruktansvärdt nära bankruttens hemska afgrund. De praktfulla rum, i hvilka Eleanor nu befann sig, voro mycket olika det lilla låga förmakat på Rue de VArchevåque, men hennes tankar flögo dock tillbaka till den sorgliga tiden. Hon tillbragte förmiddagen med den angenäma sysselsättningen att packa upp mrs Lennards kläder, medan majoren och hans hustru seglade ut ur det stora hotellet för att sola sig så Rue Rivoli och boulevarderna och derefter åka i Boulognerskogen och äta middag hos Vefour. När hon hade slutat det i hög grad tråkiga arbetet och ordnat alla spetsarne och banden, handskarne och kragarne och fruntimmersprydnaderna i en buhl-byrå och i ett präktigt klädskåp af med guld inlagdt ebenholtz, tog mrs Monckton på sig hatt och schal och gick ut i hvimlet på gatan. Tårar stego henne i ögonen, då hennes blickar möttes af den lysande utsigten och hon hörde ljudet af trummorna och soldaternas marsch på Louvrens gårdsplaner. Ja der var den gatan, hvarpå hon gått vid sin faders arm den sista dagen af hans olyckliga lif. Hennes händer knötos ofrivilligt, då hon erinrade sig den dagen och den andra dagen af bitter ångest, då hon kaäfallit på golfvet och svurit att hämnas på Georg Vanes mördare. (Forts.)