Göteborgsposten – 27 november 1863, sida 2

slaid och ett nio alnar långt resskärp. Räkningen betaades i yttersta minuten, då sakerna voro uppstapplade på n cabs tak, och den rullade skramlande af med major Lennard och hans följeslagerskor till London Bridges slutstation. Majoren fick nätt och jemt tid att köpa dem biletter och välja en beqväm vagn, innan tåget afgick. De lögo framåt den ruskiga marsaftonen, och det förekom Eleanor som om hvarje lokomotivets slag gjort det steg hon tagit mera oåterkalleligt. — Det fanns icke ett ord i Gilberts bref, som uttryckte sorg öfver skilsmässan från mig, tänkte hon. Han hade väl tröttnat vid mig. Klockan var elfva, när de kommo till Dover. Major Lennard sof hela resan med sin resmössas skärm, som utgjorde ett slags karrikatyr af en tempelriddares hjelm dragen tätt kring öronen. Mrs Lennard, som var alldeles vaken hela tiden, satt midtemot sin man med kanarifågeln på knäet. Denne hade omsider blifvit tyst och dragit sig undan verlden i ett tält af grönt ylletyg. Fågelns egarinna godtgjorde dess tystnad genom att prata oupphörligt under hela resan, men det förekom Eleanor endast som om hon haft en annau Laura till sällskap, och hennes egen sorgsna tankegång afbröts ej af mrs Lennards konversation. De kommo följande morgon till Paris tidigt nog för att frukostera på det stora Hotel du Palais, ett ofantligt. nybygdt hus, som glänste med förgyllningar och lysande färger. Här tog majoren in efter att ha noggrannt framställt för sin hustru och Eleanor den teorien, att de förnämsta