Göteborgsposten – 26 november 1863, sida 1

mest sakkunniga, utan äfven en af de arbetsammaste ledamöterna, egenskaper som han ifven ådagalagt i ståndet. Emellertid är det en i hög grad märklig företeelse, att hans inflytande både i utskottet och i ståndet icko är af någon synnerlig betydenhetHar då hr Hierta, vorden ledamot af det tredje ståndet, antagit andra grundsatser än de som han hyllade på riddarhuset? Långt derifrån! Han har fast heldre blifvit dessa grundsatser allt för trogen. Det torde knappast behöfva sägas, att en man, hvilken. såsom fallet är med hr Iierta, så länge deltagit i diskussionen om alla våra politiska, sociala och financiela frågor af vigt, skall hafva uppgjort ett system för sin verksamhet såsom representant. I detta utgör, på grund af hr Hiertas skaplynne, betänksamheten — man kan till och med säga: den skeptiska betänksamheten en hufvudbeståndsdel. Ju mera progressiva de öfriga representanterna visa sig, ju mera de låta hänföra sig af illusionerna och opinionsströmmen, desto betänksammare blir hr Hierta, hvilken är den personifierade circonspektionen. A priori en varm vän af framåtskridandet, tvekar dock hr Hierta icke sällan att taga steget fullt ut, särdeles om dermed förknippas en större utgift för staten; då är han alls icke obenägen att förorda ett kortare steg, om någon minskning i utgift derigenom kan vinnas. Ju frikostigare representationen visar sig i anslagsväg, desto ihärdigare yrkar hr Hierta åtminstono på någon liten nedsättning, och det förefaller ofta som påyrkade han ett mindre anslag allenast för att derigenom åstadkomma en behöflig motvigt gent emot denna lättfärdighet, hvarmed representationen, kommen i farten, ofta handterar statens medel. Om jag icke irrar, mig antydde hr Hierta vid något tillfälle att han för sin verksamhet såsom folkombud antagit samma princip, som den utmärkte engelska filosofen Bentham uppställde för alla samhällens utveckling: beredandet af den största möjliga trefnad och lycka åt det största möjliga antalet samhällsmedlemmar. Denna upphöjda princip har blifvit hr Hiertas program. Utan tvifvel hyllas. den mer eller mindre medvetet af alla våra folkombud; men att konseqvent tillämpa den, är med stora svårigheter förenadt. Granskar man hr Hiertas verksamhet såsom publicist och representant, så skall man finna att han städse varit denna princip trogen — till öfverdrift förmena hans motståndare. Han har alltså aldrig kunnat förmås att underkasta sig hvad på riksdagsspråket kallas omständigheterna, hvilka spela en så vigtig roll vid beslutens fattande inom vår representation, och hvilka der mången gång paralysera grundsatser som alltid borde hållas vid full lisskraft. Det är nämnde princip som redan från hr Hiertas första upptrå dande gjort honom till oppositionsman och som han oräkneliga gånger sökt inpregla hos sina åhörare, då fråga uppstått om ökade stats utgifter, framför allt till sådana föremål, son icke återbetala räntan på det nedlagda kapita let, och hvilka derigenom så lätt blifva er Isvår börda på efterkommande, hvars samvets granne målsman hr Hierta äfven anser sig bör vara. I afseende på statens skuldsättning — K