Göteborgsposten – 25 november 1863, sida 2

— Jag kan knappt hoppas att denna nyckfulla dam skall tycka om mig, sade hon leende. — Jo, utropade miss Barkham, det är just hvad jag kom att säga er. Hon tycker redan om er. — Tycker hon om mig? sade Eleanor; hon har ju icke sett mig. — Det förstås att hon ej har. Men hon är verkligen den obegripligaste, mest förvirrande person, jag kan minnas mig ha nånsin råkat. Jag var i näata rum och talade med denna mrs Lennard, som är mycket vacker och gentil, fast litet oordentlig i sin klädsel, när ni började spela er skottska fantasi. Mrs Lennard teg för att lyssna, och sedan hon hört en stund, ropade hon plötsligt: Det är vil ett gammalt skräp. Jag sade hvilket då? ty jag kan försäkra er, att jag icke hade den ringaste aning, om hon menade stycket eller pianot eller något annat. ÅJag kan väl tro att det är ett gammalt skräpligt fruntimmer, som spelar, sade hon. Gamla skräpiga mamseller spela merändels väl och de äro oftast mycket kunniga. Men jag har bestämt att jag vill ha en, som jag kan bemöta som syster, och jag måste ha skaffat mig en, innan klockan tre denna eftermiddag, ty annars blir major Lennard ond och jag blir utom mig. Då sade jag mrs Lennard hur gammal ni var, hur ni såg ut och hurudant sätt ni hade, d. v. s. så vidt jag kunde döma derom af vår korta bekantskap: och jag hade icke väl slutat, förrän hon utropade: Det blir bra, om hon kan spela skottska melodier på det sättet och är söt, så vill jag ha henne. Jag sade att ni e hade några rekommendationer och att detta naturligtvis