Göteborgsposten – 25 november 1863, sida 2

vore ett oöfverstigligt hinder. Men på ett sätt, som skulle varit ohöfligt hos hvarje annan än hon, nfbröt hon mig och ropade: Oöfverstigligt lappri! Om hon är söt, så ger jag henne konditionen. Hon kan spela för mig hela förmiddagen, när jag målar på sammet. — Var derför så god och kom med mig, så skall jag presentera er för henne. Eleanor tog sin muff och gick ut med miss Barkham i korridoren, men just då visade sig tvenne damer öfverst på trappan, och inrättningens förestånderska måste mottaga dem. — Om ni vill gå in ensam, hviskade hon till Eleanor, i det hon pekade på dörren till nästa rum, så gör ni mig en stor tjenst. Mrs Lennard är mycket vänlig. Eleanor gick gerna in derpå. Hon öppnade dörren och kom in i ett stelt möbleradt rum. Mrs Lennard, som var liten till växten, stod på tå på kaminmattan, för att ajustera sin svarta sammetshatts ljusblå hakband framför spegeln. Eleanor stannade vid dörren, väntande på att hon skulle vända sig om och undrande huru hon såg ut, då hon ej kunde se ansigtet i spegeln, der hon stod. Det dröjde länge innan damen slutat det vigtiga göromålet och knutit hakbanden. Men när Eleanor, sedan detta var gjordt, gick några steg framåt, hörde mrs Lennard prasslet af hennes klädning. Hon skrek till, vände sig om och sade: — Stygga flicka, ni skrämde mig riktigt! (Forts.)