ett eget nöje. IIon förvånades öfver det briljanta i sitt spel, något som ofta är förhållandet med dem, som spela väl, då de på någon tid ej spelat. Hon spelade en af Beethovens mest lysande sonater, och sjelfva miss Barkham, som beständigt hörde sådant, mumlade några loford. Men innan Eleanor hade sutit mer än fem minuter vid pianot, kom en piga in och lemnade miss Barkham ett kort. Denna steg upp, som det tycktes, litet missnöjd. — Jag vef sannerligen icke hvad jag skall göra vid den saken, mumlade hon för sig sjelf. Det ir nästan omöjligt att ställa om något på så kort tid. Ursäkta mig, miss Villars, tillade hon högt, till Eleanor. Jag är tvungen att tala med en dame i nästa rum. Gå icke, förrän jag kommer tillbaka. Eleanor böjde hufvudet och fortfor att spela. Hon slutade sonaten, och derefter fästades hennes ögon plötsligen på hennes vigselring och den tjocka guldring, besatt med diamanter, som hennes man gifvit henne på hennes bröllopsdag. Hon afbröt sig för att draga af sig de begge ringarne och lägga dem i börsen bland de guldmynt, som utgjorde hela hennes förråd på jordiska skatter. Hon suckade då hon gjorde detta, ty det förekom henne som om hon derigenom helt och hället skiljt sig från sitt forna lif. — Det är bäst som det är, sade hon för sig sjelf. Jag inser nu att Gilbert ansett mig falsk mot honom från första början. Jag förstår nu hans kalla, slutna sätt mot mig, hvilket jag undrade så mycket öfver. Han förändrade sig nästan straxt efter vårt giftermål.