såra edra känslor, miss Villars, men jag försäkrar er att det ofta gör mig ondt i hjertat, när jag ser ett fruntimmer erbjuda tretio års erfarenhet och en omsorgsfullt och träget odlal själs alla skatter för att förbigås af en nittonårs flickunge, som kan spela en grann fantasi och vanställa glasvaser med målade pappersstycken, och som vill ta tjuge pund om året för hvad som ej är värdt fem pund. Eleanor log åt miss Barkhams energiska protest. — Jag tror nog att okunniga menniskor ofta besväre er, sade hon, men jag försäkrar er att jag icke sökt be draga er. Jag har ju icke gifvit mig ut för att kunna mycket. Jag tror att jag spelar ganska bra. Får jag spela något för er? frågade hon, pekande på ett öppet piano i ena ändan af rummet, ett vackert och ståtligt instrument af Erard med alla hans patenterade förbättringar, hvarpå guvernanter brukade visa sin färdighet, när de sökte nå gon plats. — Jag har icke något emot att höra er spela, sva rade miss Barkham, men kom ihåg att då ni hvarken hai rekommendationer eller betyg, kan jag icke skaffa er nå gon plats. Eleanor gick till pianot, drog af sina handskar och lät sina fingrar ila öfver instrumentet. Hon hade icke spelat mycket de sista månaderna, ty hennes feberaktiga tankspriddhet hade gjort henne oförmögen till hvarje qvinlig sysselsättning — gjort henne alltför orolig att kunna göra annat än ströfva omkring i huset eller sitta sysslolös med händerna på k:iäct. Det välbekanta vidrörandet af tangenterna gjorde henne