Eleanor Monckton blef mycket tankfull, när hon tänkte på att hon kanske kunde skylla sig sjelf för sin mans förändrade väsende och helt visst också förändrade känslor. Upptagen af sina dotterliga känslor hade hon försummat de pligter, som hon egde som maka; hon hade uppoffrat den lefvande för den döde. Hon började tro att Richards råd hade varit klokare än hon trodde, då hon nekade att lysana till dem. Hon hade haft alldeles orätt. Klassiska hämndlöften passade mycket väl for den tid, då Medea red på flygande drakar och slagtade barn för princips skull, men en viss inspirerad lärare, som skref långt efter den så beprisade tidsåldern, har förklarat att hämnden endast vore en gudomlig rättighet och alltför fruktansvärd för att svaga dödliga skulle befatta sig med att blindt slunga himlens äskviggar mot hvarandras jordiska hufvuden. Så tänkte hon och blef nedstämd och ledsen och började tro att hennes impulser varit de sämsta ledare, hon kunnat välja. Hon började tro, att hon ej handlat så synnerligen klokt, då hon i harmens första uppbrusning rest från Tolldale, och att det kanske varit bättre, om hon skrifvit till Gilbert Monckton ett sansadt bref för att vederlägga anklagelserna och sedan lugnt afbidat utgången. Men hon hade redan valt sin väg och måste vandra vidare, äfven om hon komme att anses för den svagaste och fegaste qvinna i verlden. — Jag har sändt mitt bref på posten, tänkte hon. Gilbert får det i morgon. Det skulle vara fegt af mig att vända tillbaka, ty hur klandervärd jag än är för hvad