Göteborgsposten – 24 november 1863, sida 3

IIvarjehanda. Naturlig sotograsi. En amerikansk tidning berättar, att ett fruntimmer i Providence, Rhode Island, hvilket besann sig i ett visst intressant tillstånd, sick en häftig ätrå efter att så se presidenten Lincoln. Olyckligtvis vågade hennes man icke att låta henne företaga resan till Washington och presidenten kom icke heller till Providence. Hvad var att göra? Hon måste åtnöja sig med att betrakta presidentens bröstbild på 10 dollars-banknoterna, de s. k. fgreenbacks. Emellertid hade hon så oaflåtligen sysselsatt sig med åskådningen af sitt ideal, att när slutligen familjen ökades med en ny medlem, denne var öfversållad med porträtter af mr Lincoln. Han hade sådana på halsen, i pannan, på ryggen — kort sagdt, öfverallt. På venstra kindbenet befann sig en trogen kopia af en fullständig greenback. Unionisterna i Providence ro utom sig af förtjusning och hafva redan på ett meeting bland sig invalt detta lefvande emblem af unionel lojalitet. Harpoljud o ch brandsignaler. Den lille harpvirtuosen Frantz Pönitz, hvilken, som man torde minnas, härifrån Göteborg skulle begifva sig till Berlin, der han sades vara engagerad vid hofkapellet, har likväl allt sedan sin afresa härifrån uppehållit sig i Danmark och nu senast begifviy sig till Käistiania. Under vistelsen i Danmark gjordes konstresor till städerna, både på öarue och Jutland, och razzian skedde så grundligt att ingen försmåddes. Nyligen var sålunda en konsert arrangerad i den lilla staden Seby på Jutland. Konsertgifvaren med sällshap hade emellertid blifvit uppehållen på ditresan och anlände först på eftermiddagen samma dag konserten skulle gifvas, till staden, och på grund af detta dröjsmål hade man allmänt börjat tro att icke någon konsert skulle bli utaf, hvarföre ock åtskilliga landtboar som inrest till staden, började tillrusta återresan. Här gällde alltså att hastigt och grundligt underrätta stadens musikaliska publik om konstnärens ankomst, och det beslöts att detta skulle verkställas medelst trumning. Sagdt och gjordt, en trumslagare genomtägade staden frän den ena ändan till den andra, men den längt ner vid stranden boende, hufvudsakligen af fiskare bestående befolkningen, hvilken var van att på ofvannämnde sätt underrättas om eldsvådor, skyndade, somliga nyss återvända från sina ströftåg på hafvet, andra halfklädda, i vild brådska till spruthuset, fingo i största hast ut sprutan och begåfvo sig under uppgifvande af det hemska ropet: elden är lös!4 uppför stadens stora gata, för att släcka den förmenta eldsvådan. Snart nog blefvo de dock underrättade om att trumningen denna gång endast var introduktionen till en m harmouisk konsert. rr