Göteborgsposten – 24 november 1863, sida 2

II. Fru majorskan Lennarde. Miss Barkham stirrade på Eleanor med uttryck af förvåning och fasa. — Ni inbillar er väl icke, miss Villars, sade hon, att någon menniska skulle vilja gifva er den ansvarsfulla befattningen att vara hennes barns lärarinna utan någon annan rekommendation än er egen, jag måste erkänna det, något tvärsäkra uppgift om edra förtjenster? — Jag har icke sagt en osanning i hela mitt lif, svarade Eleanor harmset. Om jag icke har någon vin, som jag kan bedja om intyg för min karakter, så är det i följd af omständigheter som — — Det förstås, utropade miss Barkham, det är just hvad vi ha att kämpa mot. Denna inrättning är alldeles bestormad af unga fruntimmer, som tro att det är den lättaste sak i verlden att öfvergifva sina vänner och sina hem och gå ut i verlden för att undervisa den uppväxande generationen. Ni tycker väl att jag är mycket nogräknad och sträng, men jag vet ej hvad som skulle bli af det uppväxande slägtet om icke någon bevakade dörren till skolrummet. (Forts.)