hvarjo nytt tvifvel och besegrat det, när det uppsteg, för att slutligen sjelf besegras af den oemotståndliga styrkan i dessa omständigheter, som alla tycktes vara nya bevis mot hans hustru. Eleanor kunde icke veta detta. Hon visste blott att hennes make förorättat henne på det grymmaste, och hon kunde ej känna annat än harm — tills vidare. Hon ref brefvet i tusende stycken. Hon ville tillintetgöra dess förolämpande anklagelser. Hur kunde han våga att tänka så illa om henne? Derpå sjönk en förtviflans känsla i hennes bröst likt en verklig börda, kall och tung. Den böjde henne till jorden och förlamade för tillfället hennes krafter. Hon hade misslyckats i allt hvad hon företagit sig. Hon hade kommit för sent, när hon ville råka Maurice de Crespigoy före hans död. Hon hade ej kunnat bevisa Launcelot Darrells brott; fastän hon haft beviset derpå i sina händer, fastän hon sjelf bevittnat hans dåd. Allt hade gått illa för henne. Den slump, som fört henne tillsammans med den man, hon önskade råka, hade blott väckt gäckade förhoppningar, som slutat med ett fullkomligt nederlag. Och nu fann hon sig misstänkt och ösvergifven af sin make — den man, som hon älskat och aktat med alla de bättre känslor, som utmärkte ett ädelt sinne, hvilket blifvit krympt af hennes allt absorberande stora plan. Hennes harm mot Gilbert Monckton gjorde hennes hat mot Launcelot Darrell bittrare än någonsin, ty det var han, som vållat allt detta — det var han, hvars bedrägeri för