bittrat hennes lif från den stund, då hennes far dog, till nu. Medan Eleanor satt och tänkte på sin mans bref, kom den gamle taffeltäckaren för att anmäla att bordet var serveradt; anrättningen hade väntat på henne en stund. Jag tror att den hederlige tjenaren snokat omkring i salen i hopp att finna lösningen till någon huslig gåta i sin frus ansigte, då hon kom ur arbetsrummet. Mrs Monckton gick ut i matsalen och låtsade äta middag. Hon hade jemte sin önskan att bevara skenet — hvilken förekommer äfven hos de lifligaste menniskor — också ett annat skäl att göra detta. Hon ville höra hurudant mr de Crespignys testamente var, och hon visste att taffeltäckaren Jeffreys sannolikt skulle ha reda derpå. — Har ni hört talas om mr de Crespignys testamente? sade hon. — Ja, för att säga sanningen, så är det icke en qvart sedan mr Banks, bagaren i Hazlewoods by, var i folkstugan, och han sade att mr Darrell fått all sin onkels förmögenhet — åtminstone med undantag af lifräntorna till de begge gamla — till misserna de Crespigny. Och som de äro fasligt snåla, så sörjer ingen öfver att det icke är de, som komma at förmögenheten. Sherry eller Hoch, madam? Eleanor rörde nästan mekaniskt ett af glasen framför henne och väntade medan gubben — som ej var så snabb och skicklig som han varit i Gilbert Moncktons fars tid — slog i vin och tog bort hennes sopptallrik. (Forts.)