Göteborgsposten – 20 november 1863, sida 1

henne mycket, men om hon icke tyckte om Launcelot Dar rell, hvarför skulle hon då sätta sig emot mitt giftermå med honom? Ett jemmerrop banade sig väg öfver Gilbert Monck tons läppar. kleanor hade älskat Launcelot, och hennes plötsliga förbittring, hennes våldsamma sinnesrörelse hade alstrats af hennes svartsjuka. Hon var icke en hängifven dotter, som drömde om att hämnas på sin faders fiende utan en svartsjuk och hämndgirig qvinna, som ville hämnas trolösheten mot henne sjelf. — Laura, sade mr Monckton, ring på din kammar jungfru och bed henne straxt packa in dina saker. — Hvarför då? — Jag skall resa utrikes med dig — genast. — Bevara mig! Och Eleanor — — Eleanor stannar hemma. Du och jag skola resa till Nizza och kurera våra svagheter — om möjligt. Tag icke med dig några örverflödiga saker. Låt packa in dina nyttigaste klädningar och ditt linne i ett par kappsäckar, och var färdig om en timma. Vi skola resa från Windsor med den train, som går kl. fyra. — Men hvad skall jag göra med min utstyrsel? — Packa in den. Bränn upp den, om du så vill, svarade Gilbert Monckton, i det han lemnade henne utt så godt hon kunde hemta sig från sin öfverraskning. Han mötte hennes kammarjungfru i korridoren. — Packa miss Masons saker in i hennes kappsäck så att hon är färdig inom en timma, sade han. Jag äm