Göteborgsposten – 19 november 1863, sida 2

Den unga fickan började gråta och mumlade något om att det var grymt att behandla henne så, när hon var sjuk och druckit riktiga haf af citronlemonad, men mr Moncton var obeveklig. — Om du också finge ett dussin sådana sjukdomar sade han, skulle de icke afvinda mig från min föresats eller ändra det beslut, jag fattat. När jag frivilligt åtog mig att sörja för din framtid, så gjorde jag det med upp såt att fullgöra uppdraget som en helig pligt. Jag har e uppfyllt denna pligt, ty jog har tillatit dig att förlofva dig med en man, som jag aldrig hyst förtroende till. Men de är icke för sent att godtgöra detta misstag. Du skall al drig gifta dig med Launcelot Darrell. — Hvarför icke? Om han icke gjort sig skyldig til förfalskning, såsom Eleanor påstår, så inser jag icke hvar för jag icke skulle kunna gifta mig honom. — Derfor att han aldrig älskat dig verkligt. Du er känner ju att han friade till Eleanor, innan han friade til dig. Medger du icke det? Miss Mason sköt ut sin underlipp, snyftade och dro efter andan ett par gånger, innan hon svarade. Gilber Monckton väntade otåligt på svar. Han var ungefär lik passande att spela mentor som den unga flicka, hvilke han ville tillrättavisa. Han var förblindad och bragt til ursinnighet af sin lidelsefalla smärta, sin bittra missräk ning och sin sårade stolthet, af alla de känslor, som är mest egnade att förlama menniskans tankekraft och för vandla en Salomo till en dåre.