Göteborgsposten – 19 november 1863, sida 2

in i det lilla vackra rummet, som, tack vare dessa möbler af polerad lönn med blommigt sitsöfverdrag samt dess skira spetsar och musslin, tycktes lika tlärdfullt och luftigt som den unga flickan sjelf. — Sätt er beqvämt, förmyndare, sade Laura, i det hon bjöd juristen en glatt sitsbetäckt hvilstol, som var så låg att den på ett obehagligt sätt närmade hans haka till hans knän, då han satte sig i den. Sätt er och låt mig för all del få veta alltsammans. Är det falskt. — Jag vet verkligen icke om testamentet är äkta eller icke. Det är en, som är mycket svar att afgöra. — Men bevara mig väl! utropade miss Mason, hur kan ni vara så obeskedlig och tala derom på det sättet, alldeles som om det gjorde detsamma om det vore falskt eller icke? Om det icke är falskt, så är Launcclot icke en dålig menniska, och om han icke är en dålig menniska, så kan jag naturligtvis gifta mig med honom, och så blir utstyrseln använd. Jag visste att nagot skulle hända, som skulle bringa allt till rätta. — Laura, ropade mr Monckton, du får icke tala på det sättet. Vet du att du icke mera är ett barn, och att det nu är fråga om det vigtigaste steg, som en qvinna kan taga. Jag vet icke om det testamante, hvarigenom Launcelot Darrell ärfver den Woodlandska förmögenheten är äkta; jag har visserligen skäl att anse det för äkta. men jag vågar icke tala bestämdt om den saken. Men vare härmed huru som helst, så vet jag att han icke är en bra karl, och du skall aldrig gifta dig med honom med mitt samtycke.