Göteborgsposten – 19 november 1863, sida 2

sagt, låg ej mycket, men alldeles tillräckligt. Eleanor och Launcelot hade varit roade af hvarandras sällskap och samtalat förtroligt. De hade konverserat om filosofi och litteratur, poesi och målning. Den unge artisten hade tillbragt sommarförmiddagarne i miss Vancs sällskap med att röka och göra ingenting. Det låg visserligen icke mycket i allt detta, men dock så mycket som vanligen innehålles i en modern kärleksaffärs historia. Den romantiska tiden med dess tornerspel, trubadurer och vandrande riddare är förbi, och om en ung herre nu för tiden använder penningar på att köpa en enskild loge på Covent Garden och dessutom uppoffrar en guin för en bukett, eller om han skaffar biljetter till en blomsterexposition och nöjer sig med att passera större delen af förmiddagen bland de dyrbara grannlåterna i ett förmak, följande med ögonen sin älskades hvita fingrar der de äro upptagna af den besvärliga kopieringen af en gravyr, så kan man antaga att hans kärlek är lika uppriktig, som den vore, om han satte spetsöfverdraget, som suttit på hans dams parasoll, på sin hjelm och galopperade bort för att låta klyfva sitt hufvud till hennes ära. (Forts.)