Göteborgsposten – 18 november 1863, sida 2

och sökte fåfängt att finna något bristande i den. Om den var efterhärmad, så var den mycket lyckad. Juristen ihågkom den dato, då han bevittnat testamentet och det slags papper, hvarpå det var skrifvet. Daton och papperet svarade mot dem, han erinrade sig. Testamentet var skrifvet af skrifvaren sjelf. Det upptog tre ark tjockt papper och testators och de begge vittnenas namnteckningar förekommo nederst på hvarje sida. Hvar och en af de tre underskrifterna skilde sig från de andra genom någon liten olikhet, och hur obetydlig denna omständighet än var i sig sjelf, gjorde den mycket intryck på Gilbert Mouckton. — Om detta testameote varit falskt och tillverkadt af Launcelot Darrell, så skulle namnteckningarne varit alldeles lika hvarandra, tänkte juristen. Detta är ett misstag, som förfalskare nästan alltid begå. De glömma att man mycket sällan tecknar sitt namn tvenne gånger precis lika. De skaffa sig en namnteckning och stereotypera den. Hvad skulle han då tänka? Om detta testamente var det rätta, så måste Eleanors anklagelse vara falsk. Kunde han tro detta? Kunde han tro utt hans hustru var en svartsjuk och hämndgirig qvinna i stånd att ljuga för att hämnas den mans trolöshet, som hon älskat? Om han nödgades tro detta, skulle han bli olycklig för hela sit lif. Men hur skulle han kunnat tro annat, ifall testamentet var äkta? Allt berodde derpå, och mot Launcelot Darrell funnos inga bevis. Hushällerskan mrs Jepcott hade förklarat i uttryckliga ordalag, att ingen kommit in i den