Göteborgsposten – 18 november 1863, sida 1

nit, och de hade förlorat; det var hela saken. Det susade på ett eget sätt för deras öron och det mattbetäckta golsvet tycktes gå upp och ned likt däcket på ett fartyg, som vräkes af stormen. Detta var allt hvad de kände för ögonblicket. Slaget var så hårdt att dess första verkan var ett slags fysisk känslolöshet, som spred sig ända till hjernan. Jag tror icke att någondera af dessa damer, som brukade tygskor och små krusiga lockar af onaturligt brunt hår i pannan, skulle möjligen kunna använda på sig sjelf mer än hundrade pund om året. Icke heller var någon af dem van vid välgörenhetens ljufva lyx; de voro hvarken frikostiga eller ärelystna. De voro alldeles ur stånd att använda penningar på sig och andra menniskor, och dock visste de med sig att de kämpat så ifrigt för besittningen af denna förmögenhet som någonsin en stolt och ärelysten menniska sträfvat efter de snöda medel hvarigenom hon hoppats att bana sig den väg, som leder till äran. De tyckte så mycket om penningar; de tyckte om penningar för dessas egen skull utan allt afseende på det ådla eller oidla användandet af dem. De skulle varit lyckliga om de fått sin aflidne slägtings förmögenhet, äfven om de vandrat till sin graf utan att använda för egen del så mycket som de nu fått i lifrätta genom detta grymma testamente. De skulle ha stapplat upp statspapperen i en kassakista af jern; de skulle ha lagt räntorna till kapitalet; de skulle ha skött jorden och höjt arrendeafgifterna och varit hårda och nidska mot förpaktarne, och de skulle