Göteborgsposten – 17 november 1863, sida 1

släpptes, emedan ae icke mera kunde göra någon skada. Alla möjliga aflägsna slägtingar visade sig vid detta tillkälle, äfven sådana, hvilkas slägtskap till den aflidne nästan alldeles icke kunde uträknas. Så kommo de, som grundade sitt kusinskap på sina äktenskap, cvägerskor till sflidna kusiner, enklingar, som genom sina aflidna hustrur unsågo sig beslägtade med den öres, bhignyska familjen, enkor, som förklarade sig för nära slägtingar på grund af leras aflidna mäns anspråk. Fattiga anförvandter kommo ill fots, och de voro så fattiga, att det var verkligen oförskämdt af dem att vänta det ringaste arf; rika anförvandter kommo i präktiga vagnar och de tycktes ännu angelägnare om att åtminstone få tjugo pund än den fattigaste ifr de fattiga. Och dessa egare af präktiga vagnar voro kanske verkligen i större behor än de dammiga och väderbitna fotgängarne, ty för personer, som försöka att låta en irlig inkomst af femtonhundra pund spela tretusen punds oll är hvarje opåräknad tillökning af tjugo pund en gudand hjelp. Vare härmed huru som helst, så lifvades alla de, som den morgonen befunno sig i förmaket på W oodlands af samma känsla — en känsla blandad af hopp och misströstan, väntan och förtviflan. Säkert hade i detta lilla rum aldrig förut funnits så många af otålighet stämplade ansigten samlade. IIvarje ansigte, ungt eller gammalt, vackert eller fullt, aristokratiskt eller plebejskt hade samma uttryck och således äfven en inhördes likhet, som svarade mot det slägtskapsförhållande, som skulle förena hela samlingen.