Göteborgsposten – 17 november 1863, sida 1

— — -A A—tc4M — sjelf. lefver. Den begagnar sig af alla tider, den uppblandar sig med tidernas händelser, den skapar sig uttryck i för tiderna och händelserna lämpliga personer. Åfven i denna nedslagenhetens stund blicka vi genom den tuktiga slöjan med hopp fram i tiden. Med Fredrik VII:s bortgång är ej hans andes käraste framtidstanke död. Frederik Carl Christian, konung af Danmark sedan 1848, var son till konung Christian VIIL i dennes första äktenskap med prinsessan Gharlotte Frederike af Mecklenburg-Schwerin och född d. 6 Okt. 1808 på Amalienborg. I sin ungdom (1826-28) reste prinsen genom Tyskland, Schweiz (der han vistades i öfver ett år uti Geneve), Italien och sydliga Frankrike, och efter sin hemkomst firade han d. 1 nov. 1828 sitt bröllop med konung Frederik VI:s yngsta dotter Wilhelmina Maria på Christiansborg, men blef skiljd från henne 1837). Senare reste han på Island (1834), Skotland och Färöarne (1844). Vid sin faders död d. 20 Jan. 1848 besteg han tronen. Han började med att upphäfva alla de politiska tryckfrihetsmål, som voro anhängiga, och lofvade d 28 Jan. genom ett kongl. reskript folket en friare författning för hela staten. Under hans faders regering hade emellertid Schleswig-Holsteinismen mognat till en makt, som stod färdig att resa sig, så snart tronskiftet egt rum. Redaa 9 veckor efter sin tronbestigning såg konungen sig och sitt folk invecklade i en kamp på lif och död mot upproret. D. 18 Mars 1848 voro slesvigska och holsteinska ständerdeputerade samlade i Rendsborg, der de öfverenskommo om att skicka en deputation till konungen med en adress, som bl. a. skulle fordra Slesvigs och Holsteins förening genom en egen författning och Slesvigs införlifvande i det tyska förbundet. Så snart underrättelsen härom kom till Köpenhamn, hölls d. 20 Mars ett stort solkmöte i Casino, och följande dag begaf sig en oötverskådlig skara af Köpenhamns borgare, med magistraten i spetsen, till Christiansborg, för att bedja konungen afskeda de från hans fader ärsda ministrarne. Men konungen hade redan förekommit denna önskan, och den 24 Mars blefvo nya ansvariga ministrar utnämnde, med grefve A. V. Moltke till Bregentved som premierminister och president i statsrådet och en minister för hvarje regeringsdepartement, hvarigenom den kollegiala styrelsereform, som bestått i Danmark sedan suveränitetens införande, aflöstes af en ministerielt-departemental; från denna dag kan Danmarks fria författning sägas datera sig, fastän lagen derom först utkom i medlet af året derpå. Samma dag gat konungen den slesvig-holsteinska deputationen det svar, att Holstein skulle som tysk förbundsstat erhålla sin egen fria förtattning, men att han hvarken hade rättighet eller makt eller vilja, att införlifva Slesvig i tyska törbundet, hvaremot Slesvigs oupplösliga förbindelse med Danmark skulle stärkas genom en gemensam fri författning. Och den dag, som lade grunden till Danmarks frihet, var äfven upprorets första dag. Om natten hade nemligen bildat sig en provisorisk regering i Kiel för den nybildade staten Schlesvig-Holstein, hvarpå prins Fredrik af Augustenborg, som, under föregifvande af att konungen var fången och i den köpenhamnska pöbelns våld och att han handlade i hans namn, ställt sig i spetsen för upproret. Dettas gång och det deraf uppkomna kriget äro oss alla tillräck— —