Göteborgsposten – 17 november 1863, sida 1

Hvar och en betraktade sin granne såsom den möjlige arftagaren till något, som var värdt att hafva, och följaktligen som en personlig fiende. Småleende slägtingar misstänktes att ha reda på testamentets innehåll och i hemlighet glädja sig öfver att de blifvit ihågkomna deri på ett för dem behagligt sätt. Slägtingar med molnhöljda pannor misstroddes såsom erke-intrigörer, de der hade inverkat på den aflidne. Blyga slägtingar fruktades som inställsamma lismare, hvilka sannolikt slösat listigt smicker på mr de Orespigny. Sjelfförtröstande slägtingar fruktades såsom menniskor, de der kanhända hade något hemligt anspråk på egendomen och i tysthet gladde sig öfver sina förträffliga utsigter. Hvar och en af dessa främmande hyste för hvarandra ett hämndgirigt och dödligt hat, men alla sympatiserade de i det djupare hat, de hyste för de fyra stora testamentskandidaterna, de begge fröknarne, mrs Darrell och hennes son. Det var nästan säkert att en af dessa fyra skulle ärfva Woodlands och det hufvudsakliga af den aflidnes förmögenhet, om icke en af dessa nycker som äro så vanliga hos excentriska sjuklingar, föranledt honom att testamentera sin förmögenhet till någon aflägsen slägting, som varit för stolt att söka ställa sig in hos honom och som dessutom aldrig haft tillfille att göra det. Ja, de tre brordöttrarne och Launcelot hade bästa utsigterna för kapploppet, och de öfriga spekulerade mycket öfver dessa fyra lyckliga varelsers ställning. Och om de främmande hatade hvarandra för de små utsigter de egde, huru mycket bittrare måste deras känslor icke vara mot I dessa fyra, som skulle täfla om det stora priset. (Forts.)