Göteborgsposten – 16 november 1863, sida 1

Eleanors Seger. AF förs. till Lady Audleys Hemlighet.) —— Det föll henne aldrig in att vända ansigtet mot vig: gen och lida i tysthet, I hennes väsende låg intet af det konstlade lugn, som så ofta oroar dem, hvilka betraktar en älskad person under en förfärlig kris. Allt erinrade henne em hennes sorg, och hon hade ej mod att skilja sig från de ting, som påminte henne om hennes smärta. Hon kunde icke kasta en slöja öfver det förflutnas praktfulla tafla och beslutsamt vända sitt ansigte mot den okinda framtiden. Hon såg alltid tillbaka, vegråtande det gickade hoppets skönhet och påstod att luftslottet icke var helt och hållet förstört, att d.t kunde repareras på ett eller annat sitt, så att det blef — visserligen icke hvad det varit förut, ty det var omöjligt, men dock någonting. Den brustna vasen skulle säkert limmas ihop, och de vissnade rosornas doft skulle ännu omgifva den. — Eleanor, sade hon nästan alltid, då hon slutat ett argument, jag vill gifta mig honom, om han ångrar sig, och vi skola resa till Italien och vara lyckliga tillsammans, och han skall bli en stor målare. Ingen skulle säga att han gjort sig skyldig till förfalskning, i fall han blef en — Forts. fr. N:o 264.