Göteborgsposten – 16 november 1863, sida 1

mina skrifplån. Ingen kan säga att skrifplån af elfenben äro simpla. Mina små skrifplån med det lilla, lilla guldstiftet — guldstiftet var verkligen mycket litet — och det lilla turkossigillet. Jag har försökt att skrifva Launcelot öfverallt, men jag tror icke att elfenbensplån äro riktigt bra att skrifva på. Bokstäfverna tyckas slinta bit och dit som om blyertspennan vore full, och raderna bli icke raka. Det är som när man försöker att gå på ett ångbåtsdäck, man går dit man icke vill gå. Jämrandet öfver utstyrseln och presenterna hade ett välgörande inflytande på den bedröfvade patienten. På den femte dagens afton började hon bli vid litet bättre lynne; hon drack tå med Eleanor vid ett bord framför kaminen i toilettrummet, och sedan pröfvade hon bröllopshatten och kappan framför spegeln. Detta göromål tycktes verka särdeles tröstande och sedan miss Mason länge betraktat sig i spegeln och beklagat att ögonlockens rodnad hindrade hatten att taga sig ut så väl som den kunde, förklarade miss Mason att hon madde mycket bättre och att hon anade att något skulle hända som på ett eller annat sätt skulle ställa allt till rätta. (Forts.)