Göteborgsposten – 13 november 1863, sida 2

Hennes lifs stora plan hade misslyckats, och hon började tro att alla hennes förhoppningar skulle gäckas. Denna föreställning skilde henne helt och hållet från hennes man. I sin okunnighet om de misstankar som plågade honom kunde hon naturligtvis ej komma på den tanken att gifva honom någon lugnande förklaring. Den unga qvinnans oskuld och mannens stolthet, bildade ett svalg, som var oöfverstigligt för ömheten. Om Eleanor haft den ringaste aning om orsaken till sin mans slutenhet, skulle några ord af henne ha smält isen; men hon hade icke den aflägsnaste id om den källa, hvarifrån de bittra vågoi kommit, som bortsköljt alla yttre tecken till hennes mans kärlek, och derföre uttalades ej dessa ord. Gilbert Monck: ton trodde att om hans hustru ej var trolös, så var hor åtminstone likgiltig, och han böjde sitt hufvud för sit ödes dystra ausigte. — Det är icke min lott att älskas, sade han. Jag tar ännu en gång farväl af denna dröm. Jag vill försök: att uppfylla mina pligter och i någon mån gagna min: medmenniskor. Halfva mitt lif har upptagits af en sjelf visk sorg. Må Gud gifva mig nåd att använda återstode: klokare. Han hade sagt till Eleanor att så snart som Laura I helsa tillät det, skulle hon fara med henne till något vi hafskusten beläget ställe. — Det stackars barnet bör ej stanna här, sade han ssqvallrande grannar skola söka underrätta sig om anled ningen till brölloppets uppskjutande, och om vi ej uppy