gamle mannen på de penningar, som representerade dennes heder och hans barns framtida välfärd. Du avser mig hård och obarmhertig, ropade hon, och stundom undrade jag sjelf öfver mina känslor, men kom ihag — kom väl ihag hvad min far led: De bedrogo honom på de penningar, som anförtrotts at honom. Han fruktade att se sitt eget barn igen. 0, hur kunde du, stackars käre fader, mumlade hon med lag röst, som om hon talat till sin döde fader, hur kunde du tro att jag skulle gjort dig den ringaste förebråelse eller älskat dig mindre, om du än förlorat ett dussin rikedomar, som tillhört mig. Nej, Laura, jag kan ej glömma hvad min far led; jag kan ej vara skonsam mot denne man. Eleanors uppgift var ganska svår. Laura ville icko tro henne, det vill säga, icke medgifva att hon trodde henne, men hon saknade den lugna trygghet, som endast ett fullkomligt och och oblandadt förtroende till hennes älskare kunde skänkt henne. Det tjenade till intet att räsonnera med henne. Hela Eleanors logik uträttade intet mot den valdsamma kraften i tlickans oupphörliga rop, hvilkas andemening var: Jag vill ej tro något oudt om honom. Jag åälskar honom och jag skall ej upphöra att äl ska honomHon ville ej disputera eller höra på Eleanors lugne räsonnemanger. Mrs Monckton var neml. mycket lugn : medvetandet af sitt eget nederlag, nästan förtvifladt resig nerad vid tanken att all kamp mot Launcelot Darrell va hopplös. Laura ville icke lyssna, ville icke öfvertygas Den man, som Eleanor sett i Paris var icke Launcelot