Göteborgsposten – 11 november 1863, sida 1

IIon suckade, då hon sade detta. Hon kände s sig full: komligt besegrad af hvad som inträffat, förfärligt krossad af det nederlag, hon lidit. Det återstod således intet hopp Denne nedrige och svekfulle man skulle alltid triumfera, hur elak och brottslig han än var. — Är det mycket sent? frågade hon efter en stunds tystnad. — Ja mycket sent — klockan är öfver ett. De begge makarne gingo tigande mot hemmet. Denna gäng föreföll vägen Eleanor ännu hemskare, oaktadt hon hade en följeslagare på sin dystra vandring. Ty denna gång gnagdes hennes hjerta af förtvitlan, men förra gången hade hon uppehållits af själsspänningen och eldats af hoppet. omsider ankommo de till Tolldale. Taffeltäckaren släppte in dem. Han hade låtit det öfriga tjenstefolket lägga sig och satt ensam uppe för att mottaga sin husbonde. Äfven denna förvirringens natt sökte Gilbert Monckton bevara skenet. — Vi ha varit på Woodlands, sade han till den gamle tjenaren. Mr de Cresyigny är död. Han tviflade icke att hans och hans hustrus frånvaro hade väckt undran i det tysta huset, och han trodde att han på detta sätt skulle stilla all nyfikenhet. Men medan han ännu talade, öppnades förmaksdörren, och Laura störtade ut i salen. — Ack, bevara mig väl, utropade hon, så är ni då ndtligen här! Hvad jag har lidit i qväll! O, hvilka qval har jag icke utstått denna afton! Jag har icke kunnat be