Göteborgsposten – 11 november 1863, sida 1

gripa hvad som var å färde, och jag har gjort mig de rysligaste föreställningar. — Men kära Laura, hvarför har du icke lagt dig? frågade mr Monckton. — Skulle jag ha lagt mig? skrek den unga flickan. Skulle jag ha lagt mig, när mitt stackars hufvud höll på att sprängas af oro? Jag är utom mig af oro! Jagär säker på, att om folks hufvuden sprängas, det är förunderligt att mitt ännu är helt, och jag trodde många gånger att det skulle spricka. Först går Eleanor bort utan att säga till hvart hon går, och så går ni bort utan att säga hvart ni går, och så blin ni båda borta timma efter timma. Och jag sjelf sitter hela tiden och ser på klockan med ingen annan än Skye att sällskapa med, tills jag blir så rädd at jag icke vågar se bakom mig och jag nästan börjar tro att Skyn är en förtrollad hund! Säg mig nu för all del hvadt som har händt! — Kom in i förmaket, Laura, och tala för all del icke så fort. Jag skall snart säga dig det. Mr Monckton gick in i förmaket åtföljd af Laura och sin hustru. Han stängdo dörren och satte sig ned vid brasan. — Jag har låtit lägga kol i kaminen fem gånger, men allt kol i verlden kan icke hindra mig från att skälfva och tycka att det är som om någon kom in genom dörren och såg öfver min axel. Om Skye icke varit här, skuile jag blifvit galen. Hvad är det, som har händt? (Forts.) j