Göteborgsposten – 10 november 1863, sida 2

— Sofvit! Hvem i all verlden kunde säga något sådant. Hvem har varit så elak och ljugit på mig på det sättet ? — Är ni säker på att ni icke sofvit? — Ja, alldeles säker. Jag tillslöt ibland mina ögon, för de äro svaga, sem ni vet, miss, och ljuset sken så att det gjorde ondt i dem. Jag blundar vanligen om qvällen när jag sitter, derföre att ögonen äro så svaga, att jag hvarken kan sy vid ljus eller läsa tidningar; och det är möjligt att jag blundat i qväll, men jag har bestimdt icke sofvit. Jag var mycket för rädd och ängslig för att kunna göra det, och dessutom sofver jag aldrig hårdt och Jug skulle hört om en råtta rört sig i rummet. — Ni har väl icke hört mig komma in i rummet? frågade Launcelot Darrell. — Ni mr Darrell? Nej bevars, hvarken er eller någon annan, sir. — Och ni tror vill icke, att jag skulle kunnat komma in i rummet utan att ni märkt det? Ni tror väl icke att jag kunde kommit in, medan ni sof? — Jag sof bestämdt icke, och hvad det beträffar att någon skulle kunnat komma in, utan att jag hört det, så hörde jag hvarje löf, som rörde sig utanför fönstret. — Jag är ridd, mrs Monckton, att åtminstone den delen af er anklagelse förfaller, sade Launcelot Darrell hånfullt. — Jepcott, sade miss Lavinia de Crespigny, gå och se efter om onkels nycklar ligga på sitt ställe.