Göteborgsposten – 9 november 1863, sida 1

kom till Hazlewood ander ett antaget namn. Det var tor att kunna hämnas på Launcclot Darrell, som jag sedan dolde mitt rätta namn. Eleanor Vane! Eleanor Vane! Var det verkligen sannt? Af alla, som Launcelot Darrell hade skäl att frukta, var denna Eleanor Vane den fruktansvärdaste. Äfven om han aldrig förorättat hennes far, om han ej varit den indirekta orsaken till den gamle mannens död, skulle han dock haft orsak att frukta Eleanor Vane. Han kände denna orsak, och han sjönk tillbaka i stolen svartblå och darrande som han hade darrat, då han stal de nycklar, som lågo vid hans döde onkels säng. — Maurice de Crespigny och min far voro förenade genom den ömmaste vänskap, fortsatte Eleanor. Hennes röst förändrades, när hon talade om sin sar, och en skugga, vittnande om vemodig ömhet, föll öfver hennes strälande ansigte. Hon kunde ej nämna sin far utan ömhet, hvar hon än talade om honom. De voro förenade genom den varmaste vänskap, som är allmänt kändt; och min stackars käre far inbillade sig att om mr de Crespigny dog före honom, han skulle ärfva detta hus och egendomen, och att han skulle ännu en gång bli rik och att vi skulle bo tillsammans och vara !yckliga. Jag trodde det aldrig. Launcelot Darrell såg vpp med ett lifligt uttryck i blicken, men sade intet. Systrarne kunde dock icke låta Eleanors ord bli utan kommentarier. — Ni trodde det aldrig; nej, bevars, det kan jag nog tro, anmärkte miss Lavinia.