Göteborgsposten – 9 november 1863, sida 1

— Jag tviflar icke på att ni ville anklaga mr Darrell och unklaga oss också, om det kom derpå an, anmärkte miss Sarah, för att sjelf bli ihågkommen i min onkels testamentente. — Jag! ropade Eleanor, hvarför skulle jag vilja ha den stackars gamle maunens penningar? — Min hustru är rik nog att vara höjd öfver dylika misstankar, miss de Crespigny, sade Gilbert Monckton stolt. — Jag kom för sent, sade Eleanor, jag kom för sent för att tala med min fare vän, men icke för sent för det, som jag så länge bedt om — hämnd på min fars baneman. Se på er systerson, miss de Crespigny! Se på honom, miss Lavinia; ni har allt skäl att vara stolta öfver honom. Han har varit en lögnare och bedragare från början till slut, och i qväll har han skridit från bedrägeri till brott. Lagen kunde ej straffa honom för den grymhet, som dödade en gammal värnlös man, men lagen kan straffa honom för det, som han har gjort i natt, ty han har begått ett brott. — Ett brott! — Ja. Han har likt en tjuf smugit sig in i det hus, der hans onkel ligger död, och han har lagt ett dokument — helt säkert ett testamente som han sjelf fabricerat — i stället för det testamente, som lagts i mr de Crespignys eget skrifbord. — Hur vet du det, Eleanor, ropade Gilbert Monckton.