Göteborgsposten – 7 november 1863, sida 1

dade och att såväl detta som det andra anmälda engelska bankbolaget må kunna rättfärdiga det förtroende som lemnats dem häri landet, på det att Sverige icke förr eller senare skall nödgas återgå till de tyska lotteribankirerna. Göteborg d. 7 November 1863. Gustaf Adolfs-dagen, i går d. 6:te högtidlighölls på sedvanligt sätt. Vid paraden kl. 12 middagen utförde artillerimusiken åtskilliga musiknummer och på aftonen kl. 8 samlade sig Amatörernas sångförening nedanför statyn, hvarest assjöngos: Ilör oss Svea!, Hjeltar som bedjen, Vårt land samt folksången ÅUr svenska hjertans djup, hvarefter lefverop höjdes för den store konungens minne, för konungen och för fosterlandet. En stor folkmassa hade som vanligt samlat sig å torget och afhörde de fosterländska sångerna. Göteborgs enskilda bank mottager hädanefter penningar å depositionsräkning på 1 månads uppsägning mot 3 proc. ränta, på 2 månaders uppsägning mot 4 poc. ränta och på 3 månaders uppsägning mot 5 proc. ränta. Hittils har 5 proc. ränta lemmats endast för depositioner å 6 mån. uppsägning och 4 proc. för 3 månaders. Göteborgs telegrafstation har under sistförflutna September månad betordrat 2,350 telegrammer, för hvilka influtit 8,869 rdr 90 öre, hvaraf 3,899 rdr 86 öre tillfalla utlandet. Under samma månad hur stationen mottagit 2,485 telegrammer. Norskt yttrande om skandinavismen. MNorgenbladet? offentliggör en insänd artikel angående de nordiska rikenas ömsesidiga förhållande till hvarandra, ur hvilken vi härnedan meddela följande: Ett vigtigt steg har blifvit taget, i det grefve Manderström i sitt cirkulär till de förenade rikenas gesandter förklarat Sverige oeh Norge beredda att upprätthålla Danmark, derföre att de trenne nordiska enas tillvaro är solidarisk; hufvudtanken i cirkuäret är nemligen, att, fastän delad, är dock den skandinaviska stammen en; den, som angriper den ena parten, angriper äfven den andra, vi kunna icke vänta på, att Danmark skall öfverväldigas, för att ordningen sedan desto lättare skall komma till oss sjelsva: här som annorstädes, sätter den starkares öfvergrepp de svaga i fara och tvingar dem att sluta sig tillsammans. Men angående denna uppfattnings rättmätighet tro vi dock hvarje fördomsfri och upplyst man vara någorlunda på det klara. Vi vilja kasta en helt kort återblick. Efter upphäfvandet af Kalmarunionen, som, då den en gång misslyckats bar sin rika skörd af ömsesidigt agg och fruktan och tvister mellan de båda konungahusen, och vidare af nationalhat och blodsutgjutelse mellan folken, gingo Norge och Sverige sina olika vägar: det ena matt och sjukt i århundra den, nedsjönk till ett lydrike, ja, nästan provins af Danmark, det andras bana var deremot liksom i en saga riktad mot ära, seger, framgång och byte; motsatsen mellan tvenne ursprungligen jemnbördiga folkslag har väl sällan varit större än mellan oss och Sverige under första åren af det 18:de århundradet; men så började den hittills glänsande nordiska stjernanatt blekna och horisonten i öster att fördunklas under den mörke ryssörnens vingslag, hvars klo började tillslita sig det ena stycket efter det andra äfven af det svenska lejonets rik Så småningom hade emellertid Norge härunder börjat repa sig efter sin långa tärande sjukdom och föreningsdagen 1814 fann sålunda det forna ofantliga missförhållandet mellan båda rikena till en del häfdt, om än långt ifrån utjemnadt, och i stället för att gifva vår hittills undertryckta nationalitet dödsstöten, gaf den tvärtom densamma nytt lif och kraft. Liksom Sverige hade äfven Oldenburgarnes monarki lidit da; den stora framtid, som en gång låg öppen, var förspild, i det krafterna bortslösades under striderna mot Sverige, medan det tyska elementet, hvari faran låg. smektes och beundrades. Skåäne skars bort, liksom Norge, likaså i verkligheten Holstein i samma ögonblick, man blef varse sin rätte fiende, och lutligen är det nu det halft under la Slesvig tur. , att besittnin denna provins är dess lifsfråga; sedan Slesvig förloradt och Danmark inskränkts till öarne oc h norra Jylland, under det den tyska kräftan alltjemt och säkerligen ännu hastigare griper uppåt. skall ChriStian IV:s gamla mäktiga rike upplösas, störta tillsamman och utplånas för att lemna rum för det tyska elementet. som då, sträckande sig till Skagen och Öresund ända inpå de förenade rikenas gränsskäl, skall lägga en ny och alltid öfverhängande fara till den vi redan ha i öster. Men vi äro öfvertygade om, att de mellan den dag i dag och sista dans klarat idcerna här i landet, så att det skall vara upprörande för hvarje norsk man, att liknöjdt åse, huru Danmark öfverväldigas i den förestående kampen eller på annat sätt inviges till sin undergång, ty vi känna i vårt hjerta, att kommande generationer, nistoriens dom som ock t eget samvete skola fördöma oss Så kringskuret har Danmark bli år, som ligga tyska kriget,