Göteborgsposten – 6 november 1863, sida 2

sqvämat mig till hvarje list och utsatt mig för hvarje ara, om jag kunnat påskynda min återkomst hit derigeriom. Det var fördenskull, som jag tog det vigtigaste steg, som en qvinna kan taga, utan att öfverväga dess betydelse. Det var för att bedraga er, som jag höll mitt namn hemigt. Det var för att anklaga er för att ni varit nog nelrig att narra ifrån en gammal värnlös man penningar, som ej vore hans egna, och derigenom förmått honom till ett skamligt och syndigt sjelfmord, som jag kommit hit. Jag har länge väntat och längtat efter detta ögonblick. Nu ändtligen är det inne. Gudskelof, det är nu ändtligen kommet. Launcelot Darrell steg hastigt upp. Hans hvita ansigte var ännu vändt mot Eleanor; hans ögon stirrade af fasa. Först tänkte han på att springa ut och fly undan denna qvinna, som påmint om det förflutnas synd det ögonblick, då han var förvirrad af det närvarandes brott. Men han stannade fjettrad af den oemotståndliga inflytande, som det sköna ansigtet framför honom utöfvade. Eleanor stod emellan den fege och dörren. Han kunde ej gå förbi henne. — Nu vet ni, Launcelot Darrell, sade hon, hvem jag är, och ni vet hur pass medlidande, ni kan vänta af mig, fortfor den unga qvinnan med den klara klangfulla röst. hvarmed hon först tilltalat sin fiende. Ni minns den 11 Augusti. Ni minns den afton, då ni mötte min far på boulevarden. Jag stod bredvid honom den qvällen. Jag stödde mig på hans arm, när ni och er usle medbrottsling lockade honom från mig. Gud vet hur ömt jag älskade