Göteborgsposten – 6 november 1863, sida 1

kinder glödde; hennes hår föll fritt kring hennes ansigte och såg brunt ut i skuggan, men glänste likt rödaktigt guld i lampskenet. Under hela den tid som Gilbert kännt den sköna Eleanor hade han aldrig funnit henne så skön som nu. Medvetandet att hon segrat, tanken att hon var i stånd att hämnas sin fars död förlänade hennes fägring cen onaturlig glans. Hon var ej längre en vanlig qvinna endast begåfvad med den qvinliga skönhetens jordiska behag, hon var en ståtlig Nemesis strålande af öfverjordisk skönhet. XLIV. Det är förloradt. — Du frågade mig hvarföre jag kommit hit i natt, sade hon i det hon såg på sin man. Det skall jag säga dig, Gilbert, men först måste jag berätta dig en lång historia, nästan hela mitt lifs historia. Hennes välljudande och ekoväckande röst väckte Launcelot Darrell ur hans dystra tankspriddhet. Han såg upp på Eleanor och började omsider undra hvarför hon var der. De hade träffat henne i trädgården. Hvarföre hade hon varit der? Hvad hade hon gjort der? Var det möjligt att hon spionerat på honom. Nej! Det hade han sikert ingen anledning att befara. Hvarföre skulle hon misstänka honom eller spionera på honom? En sådan farhåga var alltför feg, för orimlig menade han. Men sådana dåraktiga — —w—— — — —— 41— —— — —————— —