Från Utlandet. I dag öppnas franska kamrarne och hela huropa afvaktar med en lätt förklarlig spånning de orakeltydningar af den nuvarande poitiska situationen, som kejsar Napoleon vänas skola uttala. Naturligtvis är det hufvudsakligen polska fråhan, som utgör största föremålet för allas väntan, och detta så mycket mera som diplomatien s. n. är höljd i dunkel och man för stunden vet hvarken ut eller in. Det enda man med någon säkerhet kan säga ir, att makterna Fr. ånkrike, England och Österrike ännu icke kommit till någon enighet, och att meningsskiljnaderna dem emellan nu iro större än någonsin. Österrike synes f. n. mest sträfva i den riktning, att kunna, om krigseventualiteter skulle infinna sig, intaga en neutral hållning, Tillsvidare framfar det med onyttig och klandervärd stränghet mot polackarne i Galizien, der visitationer och arresteringar i massa höra till ordningen för dagen. I Frankrike är oviljan mot denna Österrikes hållning särdeles stark, och äfven i England ogillar man den. Det finnes tillochmed röster, som allvarligt höjas mot att man fortfarande skall tro på Osterrike, hvars dubbelhet är bekant. Emellertid väntar man någon bestämdare angifvelse af de vigtiga ord, som Napoleon tros skola i dag uttala; och obestridligt är, att öfverallt i Europa ätven de krönta hufvudena och regeringarne hysa en viss oro. Den polska revolutionen har utfärdat följande upprop: Till alla Polens ränner! Europa har länge i dyster nedslagenhet botraktat det från sin forna makt nedsjunkna Polen; det har tyckt sig se en kropp, ur hvilken själen flytt. På sorgen följde glömska, tillochmed der hvarest äran och! samvetet måst föreviga minnet af äran. Det är ett lik sade nasionerna. Det är lögn! svarade Polen; huru skulle väl blod kunna rinna ur bröstet på ett lik! — Ett skri af hotelse och smärta, genljudet af öfvermenskliga offer, riktade uppmärksamheten på ett martyrfolk, som fordrar en för länge vägrad existens. Polen är icke dödt! utropade folken. Det är ej dödt! hafven J utropat, ädle medborgare. Och detta rop har genljudat i våra brödrahjertan, likt en signal till befrielse och räddning. Vi alla, söner af detta sönderslitna Polen, vi barn af denna jord som är närd med gubbarnes och mödrarnes tårar, med martyrernas och hjeltarnes blod, vi sända eder för ert sympatetiska deltagande för våra strider eu hjertlig handtryckning. (Nu följa 20,000 underskrifter af godsegare, andliga, israeliter och bönder). Prins Napoleon har tillsändt diktaren och deputeranden Belmontet följande skrifvelse: Paris, 12 Okt. 1863. Min bästa hr Belmontet! Jag har erhållit edra dikter öfver Polen och läst dem med mycken rörelse och högt intresse. Gud gifve, att edert rop må höras och att Frankrike icke låter detta olyckliga land tillintetgöras, som städse varit oss så tillgifvet! Jag hoppas, att ni som deputerad snart skall bringa en röst i enklang med skaldens varma tankar. Emottag etc. Napoleon (Jerome). I förra veckan egde på Boulevard du Temple i Paris en demonstration rum till för