Göteborgsposten – 3 november 1863, sida 1

thaler) utfallit å N:o 5,957; en vinst å 2,000 chl. utföll å N:o 215,355. Danmarks svar till Tyskland, som d. 29 okt. aflemnades till förbundsdagen i Frankfurt, föreligger nu i sin helhet och har denna lydelse : Den af den höga förbundsförsamlingen under d. I oktober beslutade exekutionsåtgärd skall framkalla utförandet af förbundsbesluten af d. 11 febr. och 12 aug. 1858, af 8 mars 1860, af 7 febr. 1861 och 9 juli 1863 i hertigdömena Holstein och Lauenburg. Förbundsbeslutet tillägger emellertid sjelft: säframt detsamma icke redan egt rum, och i sjelfva verket äro de anförda bosluten af det höga förbundet till en mycket väsentlig del redan af den k. regeringen utförda. Saframt nemligen den höga församlingen trott sig kunna begära förändringar i förbundslandernas författningsenliga ställning, för att betrygga dem mot förment hotande öfvergrepp från de öfriga utom förbundet liggande landsdelarnes sida, och i allmänhet såframt det är fråga om att medgifva de tyska hertigdomena vilkoren för en fri och sjelfständig utveckling — har H. M:t konungen, af önskan att bevara ett vänskapligt förhållande till Tyskland och efterkomma sina undersåters önskningar, velat och kunnat uppfylla de till honom af Förbundet uppställda fordringar. De af H. M:t tagna steg vittna tillräckligt om hans beredvillighet, att ej allenast bevilja hertigdömena Holstein och Lauenburg full konstitutionel frihet i hänsyn till deras särskilda angelägenheter, utan äfven att gifva de holstenska ständerna i de gemensamma angelägenheterna, för, så vidt de angå hertigdömet, samma lagstiftande och beviljande myndighet, som riksrådet utöfvar för de andra icke till förbundet hörande delar af monarkien. Säframt deremot den höga förbundsförsamlingens fordringar hafva en större utsträckning och särskilt ga ut på att framkalla en förändring i de icke-tyska landsdelarnes författningsenliga förhållanden, och attinskränka dessas fria rörelse och utveckling, då tillåta konungens pligter mot hans danska undersäter och hans ställning som oberoende europeisk suverän honom icke att tillmötesgå det höga förbundets beslut på samma sätt, eftersom han endast på sina tyska hertigdömens vägnar ingått i Förbundet. Hvarje sådan fordran är till sin natur uteslutande internationel, och lika litet som en till detta ändamål företagen exekution skulle finna sin grund i förbundsrätten, lika tydlig är äfven omöjligheten, att framkalla uppfyllandet af en sådan fordran genom exekution i de nämnda hertigdömena. Den höga förbundsförsamlingens sista beslut äro företrädesvis riktade mot kungörelsen af d. 30 mars d. å. I så fall kan den k. regeringen endast förklara, att hon med denna akt just hade för afsigt, att uppfylla förbundets fordringar i den ofvan angifna utsträckning. Den höga förbundsförsamlingen har nu begärt, att denna kongl. kungörelse skall tagas tillbaka. Men då just genom denna förordning den lagstiftande och beviljande makt, som förbundsbeslutet nuder hotelse af exekution hade begärt för de tyska hertigdömena, blifvit fastställd och medgifven, tillika med de nödiga konseqvenserna af en sådan ordning, enligt hvilken tvenne åtskiljda och olikartade församlingar skola utöfva den konstitutionela myndigheten i samma angelägenheter, — så misstager sig väl knappast den k. regeringen, då hon antager, att åtminstone denna grundpestämmelse i kungörelsen icke innefattas i förbundets fordringar om denna akts upphäfvande. Och hvad angår de öfriga i nämnde kungörelse innehållna bestämmelser, är den k. regeringen redo, att inlåta sig i underhandlingar med det höga förbundet, för att komma öfverens med detsamma om förändringar i denna akt, hvilken den k. regeringen så till vida endast tillägger en provisorisk karakter. Allt, hvad det höga förbundet skulle kunna uppnå genom en exekution i Holstein och Lauenburg, kan följaktligen lättare och fullständigare uppnås på den muntliga öfverenskommelsens väg. Ty den k. regeringen upprepar det, hon är villig att tillmölesga förbundet i hvarje punkt, deri den för, förbundsländerna begärda sjelfständighet och lika berättigande icke redan kan anses tillräckligt betryggad. Och å andra sidan är det lika säkert, att allt, hvad det höga förbundet i öfrigt skall uppnå, icke under några omständigheter kan med en exekution genomföras i hertigdömena Holstein och Lauenburg. Den k. regeringen vågar derföre hoppas, att den höga förbundsförsamlingen skall underkasta denna sak ett nytt öfvervägande innan hon tillgriper ett ytterligt och ödesdigert medel, som, utan att skatfa förbundet uppfyllandet af någon grundad fordran, hvilken ej kan på ett annat och bättre sätt uppnås endast kan ha den verkan, att kränka vigtiga och ömsesidiga intressen samt försvaga hoppet om en varaktig öfverenskommelse.