Göteborgsposten – 2 november 1863, sida 2

gran å Rysslands sida eller ett negativt resultat af konserensernak). Om öfverläggningarne skulle föra tlll en tillfredsställande lösning, så mycket bättre. I motsatt fall skulle man undvika tidsförlust, effersom de trenne makterna skulle kunna, förberedda på alla eventualiteter och hafvande närmare åtdragit de band, som förena dem, genast gifva sin öfverenskommelse en efter omständigheterna lämpad karakter. Det är för den skull a! vigt, att öfverenskomma om uppsättandet af ett diplomatiskt aktstycke, vare sig en konvention eller ett protokoll. Genom detta aktstycke skulle de trenne hofven högtidligt fö förbindelsen, att gifva Polen en fast och varaktig fi och förena sina ansträngningar, för att uppnå det gemensamma målet, i händelse öfvertalningsmedlen skulle bli uttömda. IL I depeschen af d. 21 Juni, hvilken franske ambassadören i Wien, hertig de Grammont, tvenne dagar derefter uppläste för grefve R chberg, förklarar sig franska kabinettet väl inse den återhållsamhet, som försigtigheten tillråder wienerhofvet i den polska frågan; det var ingalunda hans åsigt, att tillskrifva densamma en räddsla, som icke skulle anstå hvarken en stormakt såsom Österrike, eller dess kejsares upphöjda karakter. Österrike, som befinner sig närmast krigsskådeplatsen, måste mera än hvarje annan makt gå till råds med sig sjelf och öfverväga sina beslut, innan det handlade. Det tillhör de trenne hofvens värdighet, att fast vidhålla sina förslag. Frankrike ledes isynnerhet af önskan att försäkra Österrike om all den medverkan, på hvilken det vore af gagn för detsamma att kunna räkna i alla eventualiteter. Det säkraste medlet, att låta vagskålen luta till förmån för en vänlig och snar lösning, är, att till underhandlingarne medföra tyngden af en gemensam vilja. Denna enighet är och blir en borgen för freden. Frankrike är beredt att ikläda sig alla förbindelser, för att kunna gifva Osterrike den garanti och det stöd, som det skulle ha rätt att fordra, i händelse dess geografiska läge skulle utsätta det för kränkningar. Kejsarens regering tror sig, genom att föreslå Österrike sammanknyta de ömsesidiga krafterna, erbjuda det all den säkerhet, som det för sina intressen kan önska. Angående den offentliggjorda analysen af dessa märkliga aktstycken skrifver en alltid väl underrättad londonerkorrespondent af den 25 d:s till Köln. Zeit.: Dessa analyser bevisa, för att genast säga rent ut, huru nära vi voro kriget. Frankrike har i de tvenne hittills icke offentliggjorda depescherna at d. 20 och 25 Juni direkt erbjudit England och Österrike ett offoch defensivt förbund mot Ryssland och har i den sista depeschen särskilt ställt sin härsmakt till Österrikes förfogande mot Ryssland. Hade Österrike mottagit Frankrikes anbud, skulle England omöjligen kunnat öfverlemna åt dessa båda stater Rysslands exekution. Den ofelbara återverkan på Preussen, som då: skulle följt, behöfver ej särskilt framhållas. Det är nu en nära liggande invänning, att faran i grund och botten icke varit just så stor, eftersom Österrike besvurit den. Denna invänning vederlägger sig sjelf genom det faktum, att hittills alldeles intet afvärjts, men att Frankrike, sedan den rent diplomatiska interventionen förblef utan verkan, nu helt enkelt iterkommer till. sitt uti nämnda depescher uppställda program och säger till såväl England som Österrike: antingen skolen J, sasom jag redan ville i Juni månad, uppställa casus belli, eller halla till godo med den örfil, som Ryssland gifvit eder. Till tormen säger Frankrike: Jag har ingenting mera att föreslå. J, England och Osterrike hafven spelat under täcke emot mig, och du, Österrike, har särskilt sagt, att du skulle göra allt, hvad England gör. Mitt sällskap har bragt Österrike till ansconde och det kunde ej gerna afstå derifrån redan derföre, att det befarar, att jag skulle kunna uppsöka åt mig ett annat. Dertill kommer, att jag af alla tre ensam haft rätt deri, att Ryssland skulle, från det ögonblick det fick veta, att kriget till lands öfver Österrike och sjökriget i Ostersjön icke skulle bli följden af dess vägran att antaga de sex punkterna, bli alltmera förmätet, tills det slutligen tillochmed åter bestridt den redan medgifna rätten för de makter, som deltagit i wienerkongressen att uttolka fördragen. Redan för Hera veckor sedan hav jag underrättat eder, att Frankrike, då grefve Russell framkom med sitt förslag, att förklara Ryssland förlustigt sin rätt till Polen, förfrågat sig, hurnvida England uppfattar detta så, att makterna skulle göra denna förklaring till verklighet. Och sådan är i sjeltva verket ännu i dag situationen. Osterrike gör jätte ansträngningar för att undvika kriget; Frankrike ser en lösning blott i Rysslands ettergift eller i kriget. I Paris handhafves i denna stund diplomatien lika konstförfaret som farligt för fienden. Man modellerar der på en ofantlig homunculus och hoppas, att händelsernas storm skall inblåsa i den en lefvande ande. Då furst Gortschakoff svarat, saknades det i Frank