Göteborgsposten – 2 november 1863, sida 1

förrädaren hade genom ett nytt brott lemnat sig i lagens händer. — Det testamente som han lagt i skrifbordet är falskt, tänkte hon och jag har det rätta testamentet i min ficka. Nu kan han icke slippa undan mig — nu kan han icke slippa undan mig. Hans öde är i mina händer. De begge minnen gingo förbi lagerträden och ut på gräsplanen. Eleanor steg u p, och granarna prasslade, då hon gjorde det. Detta ögonblick hörde hon aflägsna röster och såg ett ljus skimra mellan löfven. En af rösterna som hon hörde var hennes mans. — Så mycket bättre, tänkte hon. Jag skall säga honom hurudan Launcelot Darrell är. Jag skall säga honom det i natt. Rösterna och ljusen kommo närmare, och hon hörde Gilbert Monckton siga: — Miss Sarah, det är omöjligt. Hvarföre skulle min hustru stanna här? Hon måste ha återvändt till Tolldale, och jag har råkat gå förbi henne på vägen. Knappast hade advokaten sagt detta, förrän han såg Launcelot Darrell gå in bland buskaget, som omgaf gräsplanen. Den unge mannen lyckades cj retirera dit utan att först bli upptäckt af Gilbert Mounkton. Monsieur Bourdon, som kanske var mera vand att springa undan, hade haft mera framgång och gömt sig bland lagerträden vid första ljudet af juristens röst. (Forts.)