Göteborgsposten – 31 oktober 1863, sida 2

kättegangsoch bolissaker. Poliskammaren. Sistl. tisdag gjordes i näringsidkaren C. Larssons kroglokal i N:o 16 17 af Majornas 4:de rote beslag å 3 kannor bränvin, hvilket vid verkställd profning befanns undergradigt. Larsson ville vid förhöret i thorsdags ej bestrida att resultatet af profningen var riktigt, men menade att bränvinet afdunstat och att detta ej vore hans fel. Poliskammaren ansåg dock att krogvärden bör tillse det underhaltigt bränvin ej utskänkes och fällde Larsson att böta 10 rdr eller undergå 7 dagars fängelse med arbete. Bränvinet och de kärl hvari det förvarats dömdes dessutom förbrutna. — Arbetskarlen Sven Andersson hade till i thorsdags låtit uppkalla arbetskarlen Edvard Andersson, emedan denne på en krog i Majorna sknlle öfverfallit och slagit Sven, som nu fordrade sammanlagdt 4 rdr i ersättning för sina vid tillfället sönderrifna kläder. Då Sven ämnat lemna krogen hade Edvard stängt dörren för honom och velat tvinga honom att bjuda sig och flera andra innevarande karlar på bränvin. Sven hade ej beqvämt sig härtill och då hade det vankats stryk. Edvard Andersson åter berättade att han och Sven jemte flera andra kamrater inne på krogen delat sin gemensamma arbetsförtjenst. De hade derunder begagnat sig af värdshusets ljus, hvarföre han ansett det blott vara skyldig höflighet att taga in något för att åtminstone gifva ett litet fsuvenir. Han hade aldrig lagt sin hand på Sven eller velat tvinga honom att bestå, utan det hade tvärtom varit hans mening att bjuda. För vittnens inkallande anstår målet. — Förhör hölls igår i poliskammaren om anledning till den eldsvåda som sistl. onsdag anställde skada å jernvägens smedja och lokomotivstallar. Till förhöret voro inkallade jernvägsintendenten baron Sparre, ingeniör Frankel samt de 4 arbetare, hvilka vid tillsället varit sysselsatta i smedjan. Af dessa hade handtlangaren Ljungberg först varsnat elden och derom underrättat de andra, då de efter att ha gjort larm gemensamt framskaffat en alltid tillhands på bangården stående spruta, dermed de, så godt sig göra lät, hämmat eldens framfart till dess kraftigare hjelp hunnit ankomma. Baron Sparre och ingeniör Frenkel ansågo det sannolikt att elden uppkommit från den närmast intill lokomotivstallarne, i smedjan belägna den. Det derifrån ledande plåtröret hade vid undersökning befunnits så bristfälligt att en gnista lätt kunnat komma in i den, emellan takläggningen och panelen befintliga sågspånen. Sågspånen hade för värmens skull begagnats som mellanlag. På hemställan, om ej ett dylikt ämne till mellanlag vid sådana byggnader vore olämpligt, upplyste hr Frenkel, att ritningen till byggnaden blifvit underställd och lad af chefsembetet för statens jernvägar. Från det intill smedjan stötande lokomotivstallet kunde elden omöjligen ha utbrutit, emedan der endast förvarats det från Stockholm sistl. söndag nedkomna snälltågslokomotivet, hvilket ej senare gjort tjenst. Då sålunda af förhöret framgått och på platsen anställd undersökning bekräftat det eldsvådan uppkommit genom bristsållighet å smedjans skorsten, ansåg poliskammaren saken ej kunna till något vidare föranleda, hvarföre undersökningen härmed afslutades. — För någon tid sedan häktades, för olofligt vistande härstädes, för andra resan stöld straffade manspersonen Carl Gustaf Pehrsson från Astol. Pehrsson, som vid häktningen innehade emellan 60 och 70 rdr, misstänktes äfven vara saker till en då i dagarne begången stöld från skepparen H. Jakobsson, om bord å dennes vid skeppsbron liggande jakt. Fredagen den 23 dennes undergick Pehrsson äfven förhör angående detta tillgrepp. Skepparen Jakobsson trodde sig bland de af Pehrsson innehafda penningarne igenkänna en söndrig riksdalerssedel, men Pehrsson förnekade tvärs all kännedom om saken och uppgaf sig erhållit de penningar han innehade af sin på Åstol boende fostermor. Jakobsson trodde sig kunna styrka att deu söndriga sedeln varit hans, genom den person, af hvilken han bekommit den, och för dennes inkallande uppsköts målet. Till igår då förhör om saken åter företogs hade det äskade vittnet ej hunnit inträffa, deremot förevisades ett intyg från Pehrssons fostermor, deri han förnekade sig hafva gifvit denne några penningar; hon hade ej ens sett honom på 112 år. För den som varit vittne till den halsstarriga hårdnackenhet, med hvilken Pehrsson vid förra förhöret förnekade förbrytelsen var det något öfverraskande att nu höra den nästan lika hårdnackade beredvillighet, hvarmed han gick uppmaningen till bekännelse till mötes. Roc ken i hvars ficka penningarne förvarades, påstod han dock, emot skepparen som sagt att den hängt i kajutan, ha legat på däcket. Vid stöldens begående hade Pehrsson varit åtföljd af en annan person, som han uppgaf heta Björn, eller egentligen Johannes Andersson, och med denne, som ehuru efterspanad ännu ej kunnat anträffas, hade han delat rofvet. Skepparen Jakobsson återfick 68 rdr af de 69, Pehrsson vid häktandet innehade ty den för Pehrsson så ledsamma ettan, jemte portmonnän, hvari han haft sina penningar förvarade och den han påstod vara sin tillhörighet, skulle öfverlemnas till rådhusrätten dit saken hänsköts. Pehrsson fick naturligtvis gå tillbaka i cellen. RådhusrättenFörre artilleristen Carl Joh. P:son Söder, som varit under åtal för tillgrepp af penningar från suickarelärlingen Andersson, frikändes i onsdags af rådhusrätten, i brist på bevisning, från ansvar för denna förseelse. Emedan han innehaft ett par från annan nersan hörtkäamna stöflor. hvilka Söder uppgaf sig ha