Göteborgsposten – 31 oktober 1863, sida 1

Veckokrönika. Vi skrifva i dag d. 31 Oktober. År 1863 har sålunda med denna dag fyllt 10 månader och befinner sig numera i djupaste gubbåldern. Man får derföre ej taga illa upp om den gamle, såsom på senare dagarne varit fallet, visat sig något vresig till humöret; man får ej räkna så noga med gammalt folk som lider af gikt och andra ålderdomskrämpor, hvilka vid inträffande väderskiften bruka göra sig påminta. Vi skola hoppas att ännu mången solglimt skall komma att förjaga molnen på den gamles panna, innan den obarmhertige gubben Vinter tager hand om honom, skakar sin snö i hans lockar, kommer hans hjerta att stelna och slutligen reder hans kalla graf under drifvan. — Ilvar tid sitt värde har, sin daning, sina sederv, sjunger Leopold, och nu, sedan naturens fägring är försvunnen, då himlen hänger tung och mulen, då vinden blåser kall derute och regnet trummar sin enformiga musik mot fönsterrutorna — nu måste man hålla sig inomhus och njuta af de fröjder som der erbjuda sig. De här och der om aftnarne elegant upplysta våningarne vid våra större gator, de sig korsande vagnarne, de talrikt besökta spektaklerna, allt vittnar om att säsongen nu är i fullt flor. Ännu fortsätta dock de flesta ångbåtarne obehindradt sina turer, ännu ha de betydelsefulla orden: såvidt naturhinder ej möta icke varit synliga under deras annonser, ännu ha våra handlande ej börjat annonsera hvad deras lager ha att erbjuda passande till julen; men länge torde det ej dröja förr än så kommer att ske, och många andra tecken gifva dessutom vid handen, att det med stora steg lider mot den af alla, både stora och små, efterlängtade jultiden. I våra boklådor visar sig redan en och annan svensk julkalender, från Tyskland har redan ett helt bibliotek olika sådana hitkommit, våra inhemska förläggare börja duka upp med de mer och mindre värderika litteraturalster, hvilka vid jultiden bruka skåda verldens ljus, och — det allra tydligaste tecknet — våra unga damer börja hviska sinsemellan och se hemlighetsfulla ut; de stänga in sig på sina rum, de ila från bod till bod för att göra nödiga inköp i och för jularbetena. Så det virkas, sys och stickas! Se huru de spänna bågen högt för vår skull, gud Amor sjelf gör det ej med mera behag; se huru de bemöda sig för att fängsla oss i sitt garn, se huru de sömma dessa mångfaldiga slags perlor, som betyda allt utom tårar, och huru de i nattens tysta timmar, i ostördt lugn vid parafin-, sotogön-, solareller helt enkelt oljelampans sken, anstränga sina vackra ögon för att fullborda sina arbeten! I stygga fäder, bröder och fästmän, som ej kunna låta bli att störa dem om dagen, då det dock är för er skull som de sträfva så der ifrigt. Hvad har händt i vår goda stad under veckan? Låt se! Här har bildats ett skandinaviskt kredit-aktiebolag med ett kapital, som kan bringa det att vattnas i munnen på en vanlig, tarflig menniska. Brandsyn har slutat med att husera i våra fredliga bostäder, vi ha haft spektakler och konsert, i brunnsparken ha nya almar blifvit planterade, och — vi ha haft tvenne eldsvådor, deraf otroligt nog endast den ena var i Masthugget. Den ena af dessa eldsvådor, den i ånghästarnes stallbyggnad, aflopp utan vidare buller än det vårt genomabderitiska larmsignaleringssystem fortfarande förorsakar. När skall den timma slå, då vederbörande skola inse det befängda i detta system och vidtaga mått och steg för detsammas lämpande efter nutidens mera civiliserade och mindre larmande sätt att gå tillväga vid dylika tillfällen? Det gjorde ett verkligen komiskt intryck, när,