om fönstret. Eleanor hade gömt sig på den venstra. Detta gaf henne andrum. — Testamentet, tänkte hon samma ögonblick. De ha lemnat det rätta testameatet på stolen vid skrifbordet. Ack, om jag kunde taga det! Denna tanke ilade som en blixt genom hennes själ. Djerf i sin starka sinnesrörelse steg hon upp och gled hastigt och ljudlöst öfver det öppna fönstrets karm in i arbetsrummet, förrän Victor Bourdon slutat sin undersökning af buskarne på högra sidan. Hennes själsspänning tycktes stärka hvarje sinne. Det enda ljuset i rummet var en matt stråle, som kommit genom den mellanliggande kammarn från Maurice de Crespignys öppna sängkammardörr. Detta ljussken var mycket svagt, men den öppna dörrn vette mot skrifbordet och följaktligen föll allt ljuset på den fläck af golfvet, hvarpå Eleanors vidgade pupiller voro fästade. Hon kunde se papperets konturer på stolen; hon kunde se det andra papperet på golfvet, der det låg och såg grått ut vid det dunkla skenet från aflägsna ljus. Hon ryckte testamentet från stolen och stoppade det i sin klädningsficka; derefter tog hon upp det andra papperet från golfvet och lade det på stolen. Sedan gick hon insvept i den vida kappan, som helt och hållet dolde hennes gestalt, ner i trädgården. (Forts.)